Det var en gång ...

Evanjeline
Informationen var inte lätt att finna om man inte kunde få den direkt genom den man köpte av. En del arter kunde man hitta bra, eller åtminstone godtagbar information om i böcker, andra fick man skaffa sig information om genom att först ta reda på mer exakt varifrån de kommer och därefter vilken naturtyp som gäller där.

Just kusthuggormarna var det ju lätt att få info om, Pelle Lindfors som fött upp dem hade bra koll på det. Generellt skulle jag nog säga att man hade mindre variation på inredningen i terrarierna då för 40 år sedan, det var antingen regnskog eller torrt halvökenklimat.

Detta är min Python bivittatushona på ägg, jag tror att det var 1978. Bilden är tagen på natten i ljuset av en koltrådslampa med ljuskänslig 400-film.

Jag hade ett fantastiskt par Boa constrictor, honan var naturligtvis vildfångad som halvvuxen och hon blev mycket stor, runt 3 meter. Hanen var från Venezuela, fångad av en kille som deltog på en av Jan Lindblads filmexpeditioner och hemforslad i ett gitarrfodral. Hon födde en stor kull ungar, 33 st under senvåren 1977 eller 1978.

Den här bilden visar första matningen av en av ungarna, en vuxen mus.

När jag flyttade till Göteborg 1981 sålde jag första alla mina ormar, jag och min sambo skulle bo på stundenthotellet "Ostkupan" och där kunde man inte ha djur. När vi under hösten äntligen fick en lägenhet började planerna ta form igen för att skaffa nya reptiler. Jag och en kompis gjorde en hel serie resor till Danmark och plockade med oss diverse snokar. Jag snöade in på Lampropeltis och i det "träsket" fastnade jag och sitter fast i det fortfarande.

Här är en Gråbandad kungssnoksjuvenil (Lampropeltis alterna) Blair's phase inhandlad i Danmark 1981.

Många av ormarna jag hade under 70- och 80-talen saknar jag bilder på. Under ett par år födde jag upp Everglades ratsnake (Pantherophis alleghaniensis rossalleni). Jag hade under en kortare tid en egyptisk kobra (Naja haje), jag har inte koll på om den vetenskapligt heter något annat nu. Jag ska erkänna att jag var rädd för den ormen och därför sålde jag den vidare efter bara ett halvår. Jag hade också kungspyton (Python regius) långt innan den började dyka upp i märkliga färgvarianter, jag hade nätpyton (Python reticulatus), sandboa (Eryx jaculus), ryska råttsnokar (Elaphe schrenkii) och leopardsnokar (Zamenis situla), de sistnämnda finns en usel bild på:

Min erfarenhet av ödlor inskränker sig till något lite kunskap om de svenska arterna och den stora röda teju jag hade på 70-talet. Jag bytte till mig den mot ett par regnbågsboajuveniler av en kille i Södertälje som var rädd för ödlan. Det var onödigt för den var snäll och trevlig. Jag brukade ibland mata den på golvet i terrarierummet. Golvet var uppvärmt och höll för det mesta 25 grader. Ibland fick hon ett knäckt ägg, ibland några möss som boaungarna lämnat och någon gång en liten fisk, mört eller löja. Det hände att hon blev störd av något mitt i maten och vände sig för att gå. Då kunde jag säga åt henne att -"nänä, du har mat kvar" och det hände någon gång att hon stannade upp, såg sig omkring och vände tillbaka till fatet och fortsatte att äta.

Från 1981 och framåt har det varit enbart Lampropeltis för min del, även om jag haft en och annan snok av annat slag. Jag sålde mina sista majsormar 1993. Jag tyckte att morfaveln hade spårat ur helt, det fanns ju säkert ett helt dussin varianter som knappast kunde återfinnas naturligt, haha, hur ironiskt är inte det jämfört med hur det ser ut idag när det finns 200+ varianter av majsorm.

När jag träffade min fru blev jag ställd inför ett dilemma - tjej eller ormar. Valet var inte särskilt svårt just då och jag sålde bort alla djur. När jag under 2004 satt och letade sköldpaddsuppfödare för att försöka få mina småbarn att bli intresserade, snubblade jag in på en del reptilsidor och insåg direkt hur mycket hobbyn utvecklats under de tio år jag varit borta från den. Arter man bara kunde drömma om tidigare fanns det nu plötsligt svensk uppfödning av.

Det började suga i reptiltarmen rejält, men frugan är inte mindre anti ormar nu än när vi träffades, så jag föreslog en kompromiss - jag skulle skaffa några mjölksnokar och ha dem hos en kompis några mil bort, men det skulle innebära att jag var borta ett par kvällar i veckan och det gillades inte av familjen. Tillbaka på ruta ett, slet jag med mina funderingar hur jag skulle komma runt problemet. Jag kom på att den redskapsbod jag inrett i grovvedboden på baksidan av verkstan skulle kunna byggas om till terrarierum och föreslog denna nya kompromiss. Hon gick med på att jag hade ormar där förutsatt att de aldrig kommer in i bostaden. Check!

Jag började genast bygga. Nytt yttertak, isolering av tak, golv och väggar, nytt innertak, golv och innerväggar, terrariehyllor och terrarier. Allt var klart på någon månad och sedan kom djuren i snabb takt, först i någon form av kaotisk soppa av olika arter, underarter och färgvarianter, sedan allt eftersom mer planlagt till den lila grupp ormar jag nu har, 14 individer av 4 arter, 6 underarter och kungen är fortfarande "Röde orm", min enorma sinaloahane, 170+ cm och 2,2 kg. jag undrar om han har världsrekordet för sin underart.

Uppfödarmässigt är nog den här kaliforniska kungssnoken (Lampropeltis californiae) desert banded 50/50, född 2009, den jag är mest stolt över. Jag ser fram emot när honan jag har skaffat genom Westmans hjälp, ska bli reproduktionsklar. Det ska bli kul att se vad för slags ungar de två kan producera.

Här är hans "future spouse" fotad 2013.

Åter igen; jättekul att läsa. Snokar är det som intresserar mig absolut mest också och min förstaorm blir med all säkerhet strumpebandssnok. När jag var 7-8  år (1985) såg jag i en zoobutik i Kalmar strumpebandsungar i en guldfiskskål. Kanske inte det mest optimala terrariet för ormarna nu när man tänker tillbaka på det, men de fastnade på näthinnan. Det lär bli fler arter fram över när jag har lärt mig lite framöver, men jag har nu definitivt bestämt mig för dem som förstaart... :)

/Jocke 

Banderad
Roligt, strumpor har jag haft ganska många av, konstigt att jag glömt att nämna dem. Jag hade ett fantastiskt vackert par blå Thamnophis sirtalis, Florida kallades de då. Jag har också haft rödsidade och vanliga gulbruna sirtalis. Det finns en dråplig historia om när jag och en kompis skulle hämta hem 70 strumpebandssnokar från Danmark. Vi lämnade dem i ett fack på godsterminalen i Helsingborg och åkte tillbaka till Köpenhamn för att hämta fler ormar. När vi kom tillbaka till Helsingborg var godsterminalen stängd och vi ägnade en god stund åt att hitta någon som kunde öppna. När vi öppnade facket hade påsen gått sönder och alla ormarna rann ut på golvet. Vaktmästaren höll på att få slag.

Hehe, kan tänka mig att de blev lite ställda.  :)  

Fisk finns det gott om i lokalen och det har jag förstått är populär föda till strumpebandssnokar. Ska bara kolla upp vilka som är säkra för ormarna. Har förstått att vissa arter inte är nyttiga för dem.

/Jocke