Det var en gång ...

fluffis
Jag köpte ytterligare en osedd Ptyas mucosus av en bekants kompis. Den skulle vara en hona, men var förstås en hane den också. Den ormen hade totalt motsatt temperament, lugn och fin som den snällaste majsorm.

Här är en riktigt risig instamaticbild på en hasselsnok från Bergsjöområdet i Göteborg 1981. Jag och min sambo var ute på kvällspromenad i slutet av augusti i ett friluftsområde med grusade promenadvägar. Jag hittade den här hasselsnoken kraftigt nerkyld och alldeles stel liggande på promenadstigen. Jag trodde först att den var död, men när jag plockade upp den så kom tungan långsamt ut.

Jag tänkte att jag skulle ta hem ormen och värma upp den för att senare komma tillbaka när det var varmare ute och släppa ormen där jag fann den. Jag hade inget att ta den i, så jag tvingade min sambo att ta av sig en strumpa som jag stoppade ner ormen i. Sedan höll jag i ormen inuti strumpan i min jackficka medan vi promenerade hem igen. Väl hemma drog jag handen ur jackfickan och skulle lägga ifrån min strumpan med ormen i, men den hade bitit sig fast i ett finger genom strumpan och släppte inte.

Jag lirkade loss ormen och hade den i ett litet terrarium i ett par dagar i väntan på varmare väder och när det var solvarmt ute släppte jag den tillbaka och den här bilden togs då.

I mars 1976 var lokaltidningen på besök, jag hade fått ungar av mina colombianska regnbågsboa (Epicrates maura) och inom terrariehobbyn på den tiden påstods det att det vara första gången i Sverige. Ungar hade fötts tidigare, men enbart av redan dräktiga vildfångade honor. De här ungarna kom ur en hona jag haft ett par år och som köptes av min farsa i zooaffären på Åsögatan i Sthlm 1971, minns aldrig namnet på killen som drev den butiken, men han sålde mycket importerat, Boa constrictor, Epicrates maura, Python regius, Python reticulatus, Python molurus osv.

Här är en sopig scannad instamaticbild av en maurajuvenil.

Här är en av mina maurahanar 1976.

Afrikanska mullvadssnokar (Pseudaspis cana) köpte jag av en kompis i Nol utanför Göteborg någon gång under andra halvan av 70-talet. De växte snabbt och födde stora kullar ungar, mellan 30 och 50 ungar kunde en hona föda och jag hade tre stora honor. Ibland hade jag över 100 ungar och jag sålde dem billigt för att bli av med dem, tills slut gav jag bort dem.

Ganska trevliga stora snokar, uppåt två meter kunde de bli, sandfärgade som vuxna, men vackert laxrosa på buken. Ungarna var spräckliga, mönstret förvann med åldern. Vid två, tre års ålder var det borta. Numera är arten mycket ovanlig inom terrariehobbyn. De finns att få tag i i Tyskland, men priserna är löjligt höga med tanke på att det handlar om en levandefödare med mycket stora kullar.

Här är en dålig instamaticbild på en hög små juveniler …


…och här är ett par bilder på vuxna djur.

Under den andra halvan av 70-talet skaffad jag en del giftiga ormar. Det började med att Skansen hade fått en kull puffadderungar (Bitis arietans) och jag bytte till mig två småttingar mot ungar av colmbiansk regnbågsboa (Epicrates maura). Den ena lilla puffen dog snabbt efter första matning, den var född utan kloaköppning, men den andra växte löjligt snabbt och vid tre års ålder när den här bilden är tagen, vägde hon 6 kg. Jag kallade henne "Lilla kråkan" för att hennes varningsljud, den brummande väsningen, avslutades i ett litet kraxliknande läte.

Jag hade totalt fem puffaddrar, bland annat en ofattbart stor svart-gul-brun-vit-steckad sydafrikansk hona som var runt 120 cm lång och vägde 9-10 kg, tyvärr har jag inga bilder på den.

Den honan var en riktig "wastebin". Det mesta som blev över i form av råttor, möss och annat efter matningarna av alla mina ormr, gav jag till min största puff och jag brukade göra det på följande vis: Hon bodde i ett gammaldags terrariebygge av plywood med fast frontruta och lock med gångjärn och låshaspar framtill. jag glipade på locket och förde in rättan eller musen med pincett och släppte den så att den skulle landa intill ormens huvud.

Puffaddrar är ofattbart snabba i den där korta huggrörelsen och det finns ingen möjlighet att hinna uppfatta den med blicken. Hon plockade alltid bytet i en snabb sidorörelse med huvudet precis innan bytet nådde botten.

Jag var alltid mycket försiktig och tog inga risker med mina giftiga djur. De mindre giftormarna hanterades endera med krokar eller med tjocka älgskinnshandskar av det slag man använder på mink- och rävfarmar. Inget djurs tänder penetrerar sådana handskar. Puffaddrarna lyftes med stora krokar och när jag skulle byta vatten tryckte jag fast ett tennisracket i bottensubstratet mellan ormen och min hand.

Här är en bild på ett par andra pffar jag hade.

Känner att jag (mot min vilja) blir allt mer intresserad av ormar. Har ofta sagt "aldrig att jag skulle skaffa orm", men som man säger: Man ska aldrig säga aldrig.

Mycket intressant resa i tiden, särskilt som jag bor i Gröndal som nämns i texten. Var låg den har butiken Gröndal zoo? Skulle vara kul att veta - Gröndal ser i princip likadan ut nu som på 50-talet även om mycket nybygge dykt upp.

kstubberud
Ja du, den frågan kan jag nog inte besvara. Jag har inte varit till Gröndal på 40 år, så jag minns inte var butiken låg eller adressen. Jag minns egentligen bara delar av promenaden dit från Aspuddens tunnebanestation i en stor halvcirkel runt sjön (Trekanten heter den väl?).

Någon gång i slutet av 70-talet var jag till Nyköping för att kolla på ormar till salu hos en kille. Det var uppenbart enbart insmugglade vildfångade djur, men jag dristade mig ändå till att köpa att par mangrovesnokar  (Boiga denrophila). Den ena dog efter bara någon månad och den obducerades. Då visade det sig att den var drabbad av någon slags virussjukdom som bland annat fört med sig att hela levern var i flytande form. Den andra var frisk och jag hade den i flera år, men sålde den till slut för att jag aldrig hittade en ny hane.

Mina turkiska kusthuggormar (Vipera xanthina) köpte jag som juveniler at Per Lindfors 1979 eller 1980, tidsminnet sviker lite där. Matresponsen hos dessa var stor och de åt varje gång erbjöds mat. Jag hade ingen bra kamera de här åren, bara en skruttig 50 kronors instamatic med filmkasett och sådana bilder åldras snabbt. Därför är bilderna så dåliga.

Hur gjorde ni som hade reptiler på den här tiden med skötsel? Jag antar det var väldigt svårt att hitta information om hur de skulle skötas? Gjorde det bästa ni kunde och hoppades på det bästa?

Det fanns inte heller så mkt information när jag köpte min första orm -93. Internet hade inte slagit igenom så stort än då. 
Köpte böcker som handlade om ormar men där stod bara hur de levde i det vilda så jag försökte skapa ett hem till den efter det jag läste. 

Måste säga att idag är det mer noggrant och lättare att få reda på hur dem sköts jämfört med 20 år sedan så jag kan tänka mig att det var ännu svårare för 40 år sedan?!

Naturligtvis hade jag palmhuggormar, varje ormintresserad på den tiden gick vägen över palmisar in i giftormshållningens värld, här är en stor hona av Trimeresurus albolabris (jag tror att den heter något annat nu). Jag fick ungar av dessa och det var inte lätt att dra upp sådana. De var så små att man fick mata med bakben av muspinkisar och matningen gick inte lätt. jag låste de små palmisungarna i en dubbelvikt skumgummibit och pillade ner pinkiebenet med en pincett i ormarna.

Jag hade också ett par Trimeresurus purpureomaculata, ilskna rackare som högg snabbt utan minsta förvarning.