Regnskog: Du har delvis rätt, men också fel. Engelskans "gravid" används om djur på samma sätt som ordet dräktig gör hos oss. I engelskan används inte det ordet om människor, då säger de "pregnant" (vilket i och för sig ckså finns i svenskan även om det sällan används).
Allmänt: Trådämnet är mycket intressant och jag tackar fluffis för att hon plockar upp det. Tanken har föresvävat mig mer än en gång, men eftersom jag ofta utpekas som petig, har jag dragit mig för att dra också i detta ämne.
Ett havande/äggbärande djur kallas inte gravid på svenska, det kallas dräktig. Man säger heller inte "havandeskap" om djur (utom möjligen om andra primater), utan man säger dräktighet.
Uttrycket "latinska namn" är som Hellemar är inne på inte korrekt. Det bör vara "vetenskapliga namn", eftersom namnen ofta innehåller både grekiska och andra språk som "latinifierats" för att passa in i terminologin.
Just nu ligger en tråd på Zoonen uppe där någon som avser att fråga om inavel, benämnt det med "incest", något som jag försökte rätta, men jag var otydlig och fick på fingrarna. Jag skrev att incest är ett brott och att djur inte kan begå brott. Jag skulle ha varit tydligare och förklarat (som den som smällde mig på fingrarna gjorde), att incest är en akt, men sedan lagt till att den akten är ett brott i Sverige.
Jag tror, utan att alls veta, att detta med vilka benämningar man använder ofta kan vara ytterligare en konsekvens av förmänskligande av djur. Att många till exempel inte säger "juvenil hona", utan istället säger "liten tjej".
Såna som jag, som jobbar med textredigering och språkriktighet, kommer att bli obsoleta inom en ganska snar framtid tror jag. Språket förändras snabbare än vad en gammal redaktör som jag hinner med. Mer och mer använder man talspråk i text, förkortningar blir synonyma med ord, vissa ord hoppas över, som exempelvis infinitivmärket (att), så att man numera ska säga "jag kommer komma", något som låter helt "kokkobello" i mina öron.
Många kan inte skilja på när orden "de" och "dem" ska användas, utan blandar dem huller om buller. Lika vanligt har det blivit att säga "han är större än mej/mig", istället för det riktiga "han är större än jag". Om man provar att fortsätta på meningen, känner de flesta direkt att "mej/mig" är galet i sammanhanget, lägg bara till ordet "är" efter meningen.
De sista exemplen är förstås lite OT här, för att använda en förkortning jag närapå aldrig sett utskriven, men jag tror att allt spelar i samma division - den yngre generationen håller på att skapa ett nytt språk fritt från grammatiska regler och jag har redan svårt att hänga med i vad mina egna barn säger emellanåt.