Jag har varit lite i kontakt med jordbruksverket i denna fråga. Jag har fått svar, men tyvärr tycker jag det inte blivit så mycket enklare. Inte som jag hoppats i alla fall. Men jag skall försöka sammanfatta lite de svar jag fått.
Man skall använda reglerna “från fall till fall och på ett sätt som står i proportion till varje situation”.
I ett svar från Jordbruksverket återkommer de ofta till just det. De skriver saker som: Hur långt tillbaka den (en stamtavla) bör sträcka sig blir en bedömning från fall till fall, (det blir ..) (det är) en bedömning beroende på omständigheter i de specifika fallen, vägledningen framhåller ”fall-för-fall" etc.
Med andra ord så verkar det inte finnas en konkret vägledning hur man skall tänka kring vilka arter som behöver vilken dokumentation. Det bedöms från fall till fall helt enkelt.
Jordbruksverket tar i sin korrespondens upp en del saker som kan påverka denna fall till falI-bedömning. Jag citerar dessa rakt av nedan så jag inte lägger någon felaktig tolkning i det.
“Det man kan se där är hur många officiella importer och exporter som finns registrerade för en art. Finns mängder med importer är det troligare att de individer som finns inom EU är lagliga och omvänt om få eller inga importer har skett så är risken större att de individer som finns till försäljning är olagligt införda eller härstammar från olagligt införda föräldrar”.
“Andra faktorer som också kan påverka är tillexempel IUCN:s listning av en arts hotstatus i det vilda och om arten är lätt att föröka i fångenskap eller inte”.
“ … om det t ex är en art som kräver väldigt stora ytor, en mycket specifik miljö och ansedd som svårförökad även i specialiserade djurparker, kan man göra bedömningen att det är mindre sannolikt att uppfödning kan ske på en lägenhetsadress.”
´”Ledning kan man få av t.ex. CITES handelsregister som finns på webbplatsen CITES.org”.
Jordbruksverket skriver också att (ovan saker) “... gör det svårt att svara på (...) frågor om vilken dokumenterad laglig bakgrund som räcker i ett specifikt fall.”
Jordbruksverket skriver också att: “Vi rekommenderar att man för smidighetens och enkelhetens skull väljer att avstå från att söka efter minsta möjliga uppgifter för att styrka legal bakgrund för en specifik art/individ av en art. Så för att vara på den säkra sidan är det vår rekommendation att den person som funderar på att använda ett B-listat exemplar kommersiellt har den dokumentation som vägledningen omfattar.”
Jag antar att vägledningen de talar om är denna: ”Kommissionens tillkännagivande. Vägledande dokument. Bevis på lagligt förvärv av levande djur av arter som upptagits i bilaga B samt nödvändig skriftlig bevisning. (2019/C 107/02)”
Det är tydligt att det är bra att ha uppgifter om föräldradjuren på ett härstamningsbevis. Ibland skall man som sagt tidigare även ha uppgifter om ursprunglig import. Det talas ibland om “stamtavla”, men hur långt bak den ska sträcka sig “blir en bedömning från fall till fall”. Likaså vilka arter som behöver ha en “stamtavla”. Det gäller inte alla arter, men det gäller vissa.
Jordbruksverket skriver att “Det behöver inte (...) alltid krävas att man kan gå tillbaka till den absolut ursprungliga avelspopulationen för alla arter beroende på omständigheter.”. Men här säger jordbruksverket något intressant:
… för en art (...) som är mycket svårförökad i fångenskap och tillförsel av exemplar huvudsakligen sker genom import av exemplar som är vildfångade i länderna i det naturliga utbredningsområdet, som stäppvaran, kan man kunna kräva att stamtavlan är så pass detaljerad att det går att sluta sig till att ursprungsindividerna är lagligt importerade och att man de facto klarat att föda upp arten i flera generationer utan tillskott av vildfångade exemplar”.
Detta är ju intressant för jag tror det finns många arter som föds upp i Sverige, men där det nog är svårt att få någon dokumentation på ursprungsindividerna.
Här vill jag lägga till att jordbruksverketv ocksp skriver att “Man kan allteftersom man håller en art som är svårförökad i fångenskap lära sig mer om den på ett sätt som gör att den inte längre är att anse som svårförökad.”
Detta är en sammanfattning om vad jag fått till mig av Jordbruksverket. Fortfarande inte helt tydligt enligt mig. Det svåra är ju att det i förväg blir mycket svårt att veta vilka arter som behöver vilken dokumentation. Det bedöms ju från fall till fall. Det finns viss vägledning i detta inlägg hur man ska tänka. Det finns också viss vägledning i olika förundersökningar (där det nämns arter). Men som jordbruksverket också skriver:
… i slutänden är en domstol, inte Jordbruksverket, som kan avgöra om det vid ett givet tillfälle begåtts ett artskyddsbrott. En del av rättsprövningen är att den behöriga myndigheten, Jordbruksverket, ska övertygas av dokumentationen som åberopas för att styrka ett exemplars legalitet. Men, det är rätten som sedan väger detta mot övriga uppgifter i samband med rättsprövningen.
MVH
Kunde inte slutföra åtgärden eftersom du har blivit utloggad.