Tillstånd

Redfoot skrev:
Jag förstår dina tankar och håller delvis med men, ingen har hitintills kommit med en rimlig förklaring till varför inte. Att man inte söker tillstånd för fiskar, hundar eller marsvin ser jag inte som en förklaring som håller. 
Sedan är väl inte dessa djur som du nämner några som kan dyka upp lite varstans vid en rymning , särskilt inte fisken.
/R

Redfoot skrev:
Jag förstår dina tankar och håller delvis med men, ingen har hitintills kommit med en rimlig förklaring till varför inte. Att man inte söker tillstånd för fiskar, hundar eller marsvin ser jag inte som en förklaring som håller. 
Sedan är väl inte dessa djur som du nämner några som kan dyka upp lite varstans vid en rymning , särskilt inte fisken.
/R

viktigpetter skrev:
Hej!
Ursäkta att svaret dröjt...

Jag tror att jag kan räta ut några av frågetecknen i den här tråden. För er som inte känner mig så har jag engagerat mig ganska mycket i tillståndsfrågor via Sveriges herpetologiska riksförenings juridiska arbetsgrupp, den som kommit att kallas "tillståndsgruppen", rätt och slätt. Jag har för övrigt också skrivit mycket av det som Michael citerade ur SHRs skrivelse om ormtillstånd. Tillståndsgruppen startades i början på 2000-talet av Sara Albinson för att kunna ge sakkunnig hjälp till medlemmar som utsatts för okunnig och/eller orättvis behandling av myndigheter. Sedan dess har vi drivit ett stort antal ärenden och fått rätt i alla fall utom ett, där vi bara vann en halv seger.

Om vi börjar med den lagliga grunden för det här med tillstånd så är det helt lagligt för kommuner att ha ett tillståndskrav för ormar, dock inte andra sällskapsdjur som hamstrar, ödlor, fiskar, hundar etc… Lagstödet för det finns i Miljöbalken 9 kap 11§ och preciseras i förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. De relevanta styckena hittar ni i Michaels första inlägg. Att det sedan är totalt ologiskt att ormar är de enda sällskapsdjur (i övrigt gäller den lantbruksdjur) som omfattas av paragrafen innebär tyvärr inte att det saknas lagstöd.
Ett tillståndskrav får bara finnas inom ”områden med detaljplan eller områdesbestämmelser”, förenklat uttryckt tättbebyggt område, och det finns INTE lagstöd för att helt förbjuda alla eller vissa ormar.

Den här typen av tillstånd är till för att skydda omkringboende från smitta och andra faror och ska INTE förväxlas med tillstånd för kommersiella aktiviteter med djur. Det är inte ens samma myndighet som har hand om tillsynen. Ormtillstånd delas ut och kontrolleras av kommunen, tillstånd för handel med djur och andra DJUR- och ARTskyddsfrågor hanteras av länsstyrelsen.

När det sedan gäller vad kommunen får ställa för villkor så är läget inte helt glasklart, men vi har flera domar till vår fördel som i princip säger att villkor är onödiga eftersom tillräckliga tvingande regler finns i L80 och epizootilagen (smittskydd). Problemet är att det inte finns något prejudikat, dvs en dom från högsta instans som de lägre domstolarna ska följa. Det finns däremot en drös domar från näst högsta instans som ju ändå ger en hyfsad skarp fingervisning om hur sådana här saker bör hanteras. En avvikande dom finns, men den är lite speciell eftersom ormägaren varken ville ange vilka arter det gällde eller hur många individer (han anger 200 som en ungefärlig siffra).
Mitt råd är att alltid överklaga villkoren om de inte är vettiga och/eller lätta att uppfylla.

När det gäller det här med att underrätta grannarna så har jag mycket svårt att se att paragrafen Carolina hänvisar till skulle vara tillämpbar. Eftersom det här är ett regelverk som har sitt lagstöd i miljöbalken så stämmer det i alla fall att det här är en ”verksamhet” som skulle kunna omfattas. Kommunikationsskyldigheten gäller dock bara gentemot dem som berörs och min åsikt är att det alltså inte gäller ormhållarens grannar. De har ju inget med ormarna att göra. Det här har dock inte testats i domstol så ingen av oss kan vara helt säker på hur reglerna ska tolkas.

Avslutningsvis, ”olägenhet för människors hälsa (förr sanitär olägenhet)” är ett centralt begrepp i sammanhanget. Om man ska sammanfatta hur domstolarna bedömt vad det innebär hittills så KAN en rädsla vara en sådan olägenhet, men bara om den har en koppling till den fysiska verkligheten. Dvs om det finns en reell risk för att ormarna smiter kan grannarnas rädsla vara en olägenhet, men inte annars. Dock säger den avvikande domen jag nämnde att ett stort antal ormar av icke preciserade arter kan utgöra en olägenhet.

Petter Albinson

reptijojo skrev:

Men så att säga jag som har mina ormar som hobby mina husdjur behöver inget tillstånd om såklart inte länsstyrelsen knackar på och säger si och så. Dom sköts som dom ska och har ett bra orm liv :)  tänkte detta med antal terrarium osv som står i text de gäller väl bara verksamhet mm. Inte privatpersoner.