Allmänt

(Foto: Emanuel Andreasson)

Den gulbandade pilgiftsgrodan är en av de vanligaste grodorna i terrariehobbyn och en favorit hos många entusiaster. Det är en av de mest lättskötta pilgiftgrodorna och lämpar sig ypperligt för nybörjaren såväl som den erfarne.

Precis som alla andra pilgiftsgrodor är de inte giftiga i fångenskap, då giftet kommer från insekterna som de äter i det vilda.

Alla arter av pilgiftsgrodor är listade i Appendix II i CITES. Se därför till att du får med ett uppfödarintyg om du köper en!

Är det mycket jobb att ta hand om pilgiftsgrodor?

Både ja och nej. Att sätta igång terrariet kan ta en del tid, dels när det kommer till att läsa på och planera och dels när det kommer till att inreda det. Det är en väldigt rolig process, men det kan också vara lite klurigt första gången. När terrariet väl är igång och fungerar som det ska så krävs det nästan ingen skötsel alls förutom att mata grodorna, spreja (om man inte har regnsystem), ta hand om foderinsekterna och lite andra småsaker.

Utseende och beteende

Dendrobates leucomelas uppfyller många av kriterierna för vad som gör en pilgiftsgroda nybörjarvänlig och populär. Utöver att den är otroligt vacker så är den relativt tålig (i förhållande till andra pilgiftsgrodor). Tack vare att arten är enkel att föda upp är den vanlig i hobbyn och lätt att få tag på till ett bra pris. Det är också en relativt modig art som oftast vågar vara framme mycket, men det varierar förstås från individ till individ.

Läte

En sak man bör tänka på innan man väljer den här arten är hanarnas läte (se här). Lyckligtvis är pilgiftsgrodor dagaktiva och spelar alltså i princip bara dagtid. Många finner lätet fantastiskt mysigt, medan andra tycker att det är störande och irriterande. Om man inte uppskattar lätet så kan man överväga att skaffa exempelvis Dendrobates tinctorius eller Dendrobates auratus istället; deras läten är knappt hörbara såvida man inte står precis intill terrariet. Ett annat alternativ är att bara skaffa honor, men det är inte alltid så lätt att få tag på könsbestämda individer.

Lokaliteter

Hos många pilgiftsgrodor finns det olika naturligt förekommande färgvarianter. Dessa kallas lokaliteter och kommer från olika populationer från olika områden i det vilda. De är alltså inte morfer som människan avlat fram (som hos t.ex. leopardgeckor och kungspytonormar), utan skilda populationer med helt olika utseenden. Inom hobbyn strävar vi enhälligt efter att hålla dessa naturliga varianterna rena och inte korsa dem, därför bör olika färgvarianter inte hållas tillsammans på grund av korsningsrisken.

Den gulbandade pilgiftsgrodan har ett antal lokaliteter, men variationen är mindre extrem än hos vissa andra arter. Den överlägset vanligaste varianten av arten brukar bara säljas som Dendrobates leucomelas utan namntillägg, eller som Dendrobates leucomelas ’Standard’.

Lokaliteten jag föder upp kallas ’Guyana Banded’ och har tydligare band med färre prickar. Det finns även en variant som kallas ’Bolivar’, som istället har mycket fler prickar, och en variant som kallas ’Cerro Autana’, som har blåa fötter och gröna band istället för gula.

(Foto: Emanuel Andreasson)

Grupphållning och blandning av arter

Dendrobates leucomelas är en av de pilgiftsgrodorna som oftast fungerar bra att hålla i grupp utan några större problem. Vid grupphållning bör man givetvis alltid hålla ögonen öppna, främst på honorna som faktiskt är mer revirhävdande än hanarna hos Dendrobates-arter.

Som grundregel rekommenderas det inte att hålla olika arter av pilgiftsgrodor tillsammans på grund av territoriellt beteende, risk för hybrider och konkurrens om mat. Vissa väl valda kombinationer, då av grupptoleranta arter från helt olika släkten (för att undvika hybrider), kan fungera om man har ett väl tilltaget terrarium, men det är generellt sett inte något som rekommenderas för en nybörjare.

Terrarium

(Foto: Emanuel Andreasson)

Att inreda terrariet och se det växa till sig är nästan lika roligt som att ta hand om själva grodorna. Bara fantasin sätter gränser. Med det sagt skulle jag vilja påstå att pilgiftsgrodor kräver ett snäppet mer välplanerat terrarium än många andra terrariedjur gör. Ett bioaktivt terrarium med levande växter är standarden i pilgiftshobbyn och det är nästintill ett krav för grodorna.

Vill man gå all-in på att bygga sitt terrarium är mitt allra bästa tips att läsa igenom massor av byggtrådar på den här sidans forum och titta på terrariebyggen på YouTube för att få inspiration och tips. Dela gärna med dig av ditt eget bygge på forumet sedan så att fler kan ta inspiration och du kan få feedback.

Terrariestorlek

Den minsta tillåtna terrariestorleken enligt L80:s storlekskrav går att se här, men personligen lägger jag inte så mycket vikt vid dem eftersom de är kraftigt generaliserade. Givetvis bör man aldrig ha mindre terrarium än vad L80 föreskriver, men jag anser snarare att de i många fall behöver vara betydligt större.

Ett terrarium på 45x45x45 cm (eller andra mått som ger ungefär samma bottenyta och höjd) skulle fungera bra till 3-4 vuxna individer, och jag skulle aldrig hålla några fullvuxna individer i något mindre än det. Större är givetvis alltid bättre. Den gulbandade pilgiftsgrodan är huvudsakligen en marklevande art, alltså är bottenytan viktigare än höjden, men de använder gladeligen höjden också. Framförallt sover de gärna allra längst upp i terrariet om det finns någon lämplig plats där.

Bakgrund

Jag brukar alltid använda någon form av bakgrund för att utnyttja terrariets volym fullt ut, ge växterna något att klättra på samt insynsskydda någon av terrariets sidor så att grodorna kan känna sig tryggare. Man kan till exempel ha xaxim, hygrolon, korkbarksplattor eller en hemmagjord bakgrund av fogskum, silikon och kokosfiber. Man kan också skippa bakgrunden, men då är det extra viktigt att trycka in mycket grenar, växter och annan inredning för att grodorna ska känna sig trygga.

(Foto: Emanuel Andreasson)

Falskbotten och bottensubstrat

Det finns många sätt att sätta upp ett terrarium, men det bör innehålla någon form av dräneringslager av oorganiskt material där överflödigt vatten kan bli stående utan att komma i kontakt med substratet. Den kan exempelvis utgöras av ett lager lecakulor. Över detta lagret bör man ha ett lager markduk eller någon form av icke nedbrytbart nät som skiljer dräneringslagret från substratet.

Man behöver också kunna tömma dräneringslagret på vatten ifall vattennivån skulle närma sig substratet. Det finns två sätt att göra detta. Antingen kan man ha borrad avrinning i botten av terrariet, eller också kan man ha ett dräneringsrör som går genom substratet och ner i dräneringslagret, där man kan stoppa ner en hävert för att suga ut allt vatten.

Ovanpå det bör man ha ett substrat som är luftigt, väl dränerande och långvarigt. Jag föredrar bark (reptilbark, orkidébark eller liknande) eller någon blandning som har bark som huvudingrediens. Just nu använder jag en blandning av ungefär 60% bark, 30% pimpsten och 10% biokol, men det finns hur många andra recept på substratblandningar som helst.

Ovanpå substratet bör man ha ett lager med döda löv för att efterlikna grodornas naturliga livsmiljö. Ek- och boklöv utifrån fungerar bra då de bryts ner väldigt långsamt, men det finns även tropiska döda löv som man kan köpa. Jag kokar löven innan jag lägger in dem i terrariet. Man kommer att behöva fylla på med nya löv ungefär två till tre gånger per år, i takt med att de bryts ner.

I substratet bör man även släppa in hoppstjärtar och tropiska gråsuggor som hjälper till med städning och gör terrariet bioaktivt.

Inredning

Som inredning kan man använda korkbarksrör, grenar, kokosnötshyddor och naturligtvis massor av levande växter. Ju fler gömställen man ger, desto tryggare känner sig grodorna att sitta framme. Levande växter är nästintill ett måste och om man inte kan hålla liv i några enkla växter i sitt terrarium är det definitivt inte en lämplig miljö för pilgiftsgrodor. Några exempel på passande växter, som brukar växa väldigt bra i regnskogsterrarium, är Ficus pumila, Monstera adansonii, Epipremnum aureum (gullranka) och Philodendron scandens, men det finns givetvis extremt många andra arter som passar bra. Bromelior är starkt associerade med pilgiftsgrodor och är väldigt uppskattade på grund av sina vattenfyllda bladveck.

Behövs en vattendel?

Det är väldigt vanligt att folk har vattendelar till sina pilgiftsgrodor, men det är absolut inte nödvändigt och har faktiskt flera nackdelar. Pilgiftsgrodor är landlevande och använder inte stora vattendelar särskilt mycket, så den bottenyta som tas upp av en vattendel är i princip bortslösad yta från grodornas perspektiv. En liten vattendel i något hörn kan vara fin och skadar inte, men undvik vattendelar som tar upp en alltför stor del av grodornas bottenyta. Se också till att substratet inte blöts ner av vatten från vattendelen, då ett för blött substrat kan leda till förruttnelse och orsaka infektioner för grodorna. Om det är ditt första regnskogsterrarium är det definitivt lättast att skippa vattendelen.

Belysning och temperatur

Jag rekommenderar att använda sig utav belysning som ligger omkring 6500K. Det är kallvitt ljus som påminner om dagsljus och det är allt som egentligen behövs för att simulera en dygnsrytm för grodorna och hålla växterna nöjda. Pilgiftsgrodor kräver inte UVB-ljus.

Gulbandande pilgiftsgrodor bör ha en dagstemperatur på omkring 20-25°C och under natten kan den sjunka några grader. Detta innebär att vi, i de flesta svenska hushåll, inte behöver tillföra någon extra värme (utöver den spillvärme som oftast kommer från belysningen) om man inte har det ovanligt kallt inomhus. Om man har ett välplanerat terrarium kommer det att bildas naturliga mikroklimat i det, då det är kallare och fuktigare inne i buskage på botten än uppe direkt under belysningen.

Luftfuktighet

Exo-terra med modifierat tak.
(Foto: Emanuel Andreasson)

Pilgiftsgrodor kommer från en fuktig miljö. Den höga luftfuktigheten kan upprätthållas genom regelbunden handsprejning eller med hjälp av ett regnsystem styrt med timer. Foggers kan också användas för estetisk effekt, men det ersätter inte sprejning och om man låter dimman bli för tjock kan det också bli svårt för grodorna att andas. Jag skulle gissa på att luftfuktigheten växlar från 75-95% i mina grodterrarium, men kom ihåg att många hygrometrar inte är pålitliga i så fuktiga miljöer. Jag mäter själv inte luftfuktigheten i mina terrarium, utan går på känsla baserat på hur fuktigt det ser ut på grenar, blad och andra ytor.

Pilgiftsgrodor kommer förstås från regnskogen, men det betyder inte att det ska vara dyngsurt med kondens och väta överallt hela tiden! Ofta hittar man grodorna bland torra eller halvtorra löv på marken i naturen. Därför är det viktigt att man har några ytor i terrariet som delvis torkar upp mellan sprejningarna. Man brukar säga att grodorna vill ha ”torra fötter och blöt rygg”, alltså vill de ha torra eller halvtorra ställen att sitta på och fukten ska komma ovanifrån, inte från ett pissvått substrat.

Nyckeln till att uppnå bra fuktbalans

Vårt svenska inomhusklimat är oftast väldigt torrt. Om man då har ett terrarium med mycket ventilation, exempelvis ett Exo Terra-terrarium med nättak, blir det nästintill omöjligt att hålla en hög luftfuktighet utan att också behöva spreja extremt mycket. När man sprejar så mycket blir ofta substratet väldigt blött, vilket inte är optimalt för pilgiftsgrodor. Därför rekommenderar jag att byta ut nättaket mot glas (med en smal strimma ventilation) istället. Det gör det mycket lättare att hålla uppe luftfuktigheten utan att behöva tillföra lika mycket vatten till systemet.

Föda

Pilgiftsgrodor äter väldigt små byten i förhållande till sin kroppsstorlek. Det överlägset vanligaste i hobbyn är att använda bananflugor som huvudföda. Grodorna äter även av städarinsekterna (hoppstjärtar och gråsuggor) i terrariet och man kan med fördel släppa in lite extra hoppstjärtar som de kan äta av då och då. Jag föder även upp ärtbladlöss och plockar vilda bladlöss från fläderbuske på sommaren för att ge mina grodor lite variation.

Unga pilgiftsgrodor bör utfodras nästintill dagligen, alltså 5-7 gånger i veckan. För vuxna individer räcker det oftast med 3-4 gånger i veckan. Man får ganska snabbt en känsla för hur mycket flugor som går åt per gång och hur mycket som behövs för att hålla dem vid en bra vikt.

Är det svårt att föda upp bananflugor?

Det beror på vem du frågar. Det är definitivt jobbigare än att föda upp vissa andra foderdjur eftersom man måste sätta nya kulturer regelbundet, men när man väl har kommit in i rutinen tar det knappt 20 minuter i veckan att sätta nya flugkulturer. Ett tips är att komma igång med flugodlingarna några veckor innan du skaffar grodor så att du vet att du lyckas med odlingarna. Om någon av dina första kulturer skulle krascha blir det mindre stressigt om grodorna inte är inhandlade ännu.

Vitaminer

Det är väldigt viktigt att pudra bananflugorna i ett bra vitamintillskott vid varje matning då flugorna i sig inte har så högt näringsvärde. Jag rekommenderar Repashy Calcium Plus eller Dendrocare som allt-i-ett-tillskott. Avelsdjur kan även ha nytta av att få i sig lite extra A-vitamin, vilket man kan ge dem via Repashy Vitamin A Plus en till två gånger i månaden; det är inte ett måste, men om man har haft problem med att man får dåliga ägg så är det definitivt värt ett försök. Öppnad burk vitaminer bör förvaras i kylskåp och bytas ut efter 6 månader.

Könsbestämning

Det säkraste sättet att könsbestämma pilgiftsgrodor är att hanar spelar och honor lägger ägg. Man kan även titta på kroppsformen och storleken. Honor är oftast lite större och tjockare än hanar, men det är svårt att vara säker om man inte har något att jämföra med.

Avel

Det första steget är givetvis att få sina grodor att lägga ägg. Just Dendrobates leucomelas kan ibland behöva en liten torrperiod för att triggas att komma igång med äggläggningen. Då kan man dra ner på sprejningen och låta luftfuktigheten sjunka lite under en månad eller två, och därefter spreja riktigt mycket och mata lite extra. Det brukar resultera i ägg relativt snabbt.

Gulbandade pilgiftsgrodor lägger sina ägg på småfuktiga ställen på land. Oftast föredrar de att lägga äggen i en petriskål med en kokosnötshydda över. Ytan i petriskålen håller jag lätt fuktig med någon millimeter vatten i. Ibland lägger de äggen på blad, i bromelior eller bland de döda löven på marken istället.

Om man lämnar äggen i terrariet kommer hanen att plocka upp ynglen ett i taget på sin rygg och transportera dem till individuella vattensamlingar, exempelvis bromeliors vattenfyllda bladveck eller någon form av vattenskål. Till skillnad från vissa andra sorters pilgiftsgrodor (främst arterna i Oophaga-släktet och vissa Ranitomeya-arter) kommer honan dock inte att mata ynglen med obefruktade foderägg, utan ynglen får klara sig på andra födokällor, såsom alger och insekter som faller ner i vattnet. I terrarium brukar födotillgången för yngel vara väldigt dålig och det är väldigt ovanligt att de överlever och utvecklas på egen hand i terrariet, därför bör man plocka ut ägg och yngel och föda upp dem artificiellt utanför terrariet om man vill lyckas avla på sina grodor.

Jag brukar plocka ut äggen så fort jag hittar dem. Om de läggs i en petriskål är det så enkelt som att plocka ut skålen och sätta på ett lock. Om äggen hittas på något löv kan man plocka ut hela bladet eller försiktigt skrapa över äggen till någon annan yta med en sked. Om man har flera honor tillsammans finns det en risk att de äter eller har sönder varandras ägg om man inte hinner plocka ut dem i tid. När jag förvarar äggen i petrisskålar med lock håller jag vattennivån några millimeter djup, men äggen får aldrig bli helt täckta med vatten.

Vattnet jag använder till ägg och yngel är så kallat alkotte-te, som bereds genom att koka upp en liter vatten, lägga i 3-4 alkottar och låta det stå i någon dag tills det har svalnat. Alkottarna har pH-sänkande och bakteriedödande egenskaper och ger vattnet en brun färg. Det finns även andra alternativ till alkottar, såsom catappa-löv. Vissa använder rent kranvatten utan problem.

Äggen börjar kläckas efter ungefär 14 dagar. Då höjer jag vattennivån lite till så att ynglen precis har plats att röra sig lite. Sedan låter jag dem vara kvar i petriskålen i 2-3 dagar då de under denna tiden är inaktiva och lever av resterna av ägget. När de börjar röra sig mer flyttar jag dem till individuella 25 cl plastmuggar med lite vatten och en liten bit javamossa i. Vattendjupet höjer jag allt eftersom. I början räcker det med någon centimeter och när de blir riktigt stora har jag 2/3 av glaset fyllt. Ynglen är relativt tåliga för dålig vattenkvalité, men jag tar bort bajs med pipett när det börjar bli mycket av det. Oftast behöver man bara fylla på med vatten i takt med att det avdunstar, men om det börjar bli grumligt eller bildas en hinna eller bubblor på ytan brukar jag byta ut ungefär hälften av det.

Ynglen hos Dendrobates-arter är i regel kannibalistiska. Det kan gå att hålla ynglen tillsammans i stora akvarium, men det vanligaste är att hålla dem en och en i plastmuggar.

(Foto: Emanuel Andreasson)

Jag matar ynglen med fiskmat. För tillfället använder jag TetraMin Granulat och Tropical Supervit Mini Granulat. I början matar jag försiktigt med några enstaka korn varje gång, sedan blir det mer och mer allteftersom de växer. All oäten mat bör tas bort inom ett dygn, exempelvis med en pipett. Jag matar ynglen 3-5 gånger i veckan och försöker mata så mycket att allt äts upp.

Ungdjur
(Foto: Emanuel Andreasson)

Bakbenen utvecklas utanför kroppen under ett par veckors tid. Frambenen utvecklas däremot under huden och kommer till slut poppa ut väldigt snabbt, ofta över en natt. När frambenen är framme börjar de absorbera sin egen svans, vilket tar ungefär en vecka, och då äter de ingenting förrän den är borta. Så fort frambenen är framme tar jag ynglets mugg och ställer in i ett uppväxtterrarium för de små grodorna. De flesta vinklar muggen, men egentligen klarar de av att klättra ur en stående mugg också. Hos mig brukar just leucomelas-yngel stanna kvar i vattnet tills svansen är nästan helt borta, medan vissa andra arter klättrar ur muggen när hela svansen fortfarande är kvar. Hela processen från ägg till metamorfos tar ungefär tre månader.

Terrarierna jag använder till nyuppstigna grodor är inredda på samma sätt som terrarierna jag håller mina vuxna pilgiftsgrodor i, bortsett från att de är mindre och saknar bakgrund då jag vill att det ska vara lätt att fånga in grodorna när det är dags för flytt. Ofta ”försvinner” de nyuppstigna grodorna in bland grönskan, och man brukar knappt se dem under de första dagarna vilket kan vara lite stressigt, men så småningom börjar de titta fram igen. De nyuppstigna små grodorna brukar kunna äta bananflugor av den mindre varianten nästan direkt, men det kan ta ett tag innan de klarar att ta de större bananflugorna.

De små grodorna bör vara minst två månader gamla, gärna tre eller fyra månader, innan de flyttar till ett nytt hem.