xcotte skrev:
Jag är själv väldigt intresserad av insekter och kryp men har många närstående som har varit mycket rädda för dem. Tar man steget och bestämmer sig för att bota sin fobi/rädsla och ger dessa små djuren en chans, och att man lär känna dem, så blir de inte lika läskiga. En stor del av foderdjuren skulle aldrig ens få för sig att bitas, de flesta är fakriskt helt harmlösa. Och ibland har jag haft gäster hemma som är livrädda för krypen och tycker de är jätteäckliga eller obehagliga, men i slutet av dagen så sitter de där med en av mina jättekackerlackor i handen och ser jättestolta och fashinerade ut och erkänner att de inte var lika äckliga som de föreställt sig.
Ett tips om man ska försöka avvänja en rädsla är att tänka ut; exakt vad det är med (i detta fallet) krypen som skrämmer dig? Är det kanske hur de ser ut? eller att de känns snabba och oförutsägbara? Men att man sedan fokuserar på just de problemen. Men liksom har man vant sig vid synen av ett kryp och dessutom känner till djurets beteende och förstår exakt varför djuret gör som det gör, så känner man ju sig lugnare. För nästan alla rädslor grundas i okunskap, man är rädd för det okända, man känner sig osäker för man kan inte lita på något som man inte känner till.
Jag tror iallafall att om du verkligen vill ha en leopardgecko så kommer du våga att börja mata med levande insekter också, för geckons bästa :)
Jag hade svår kackerlacksfobi när vi skaffade en dvärgskäggagam. I början köpte vi ganska små dubias och sedan större. Att ta ut en för att mata vande jag mig vid ganska snabbt men att städa hos kackerlackorna och se alla röra sig på en gång tyckte jag var vedervärdigt i upp till ett halvår. Nu har jag vant mig helt och hållet men jag säger till när jag köper dem att jag bara vill ha honor (tycker fortfarande hanarna med vingarna är äckliga). Funkar såklart inte när man köper dem på mässor men på Komodo (zooaffär) brukar de vara snälla och ge mig bara honor och inte den allra största modellen. Så - jag lovar - även om du har svår fobi går det att vänja sig till att i alla fall tolerera dem. Och det bästa med dubias är att de inte hoppar :)