Frågan om bytesstorlek får jag ganska ofta och det finns flera sätt att svara på den. En del ormar är kräsnare än andra och vill inte ta så stora bytesdjur som de egentligen skulle kunna. Då får man kanske välja att ge fler av det största ormen vill ta. En annan viktig faktor är att man som ormägare måste våga prova större byte.
Under åren har jag stött på många exempel där folk givit sin orm pinkies i flera år. Det är inte farligt att testa större byte, om ormen inte klarar det så spottar den ut, om den ens försöker ta något den inte klarar. Ormars andningsmynning är placerad längst fram i underkäken just för att den ska kunna ta tid på sig att svälja utan att riskera att kvävas.
En gång för sisådär 40 år sedan, innan jag hade riktig koll på det där med att inte ha flera ormar i samma terrarium och inte heller ormar med stor skillnad i storlek, hade jag en ettårig majsorm i samma terrarium som ett par riktigt stora vuxna. Den mindre brukade få 15-gramsmöss och de stora fick 75-gramsråttor och jag köpte sådana levande på Anticimex egen uppfödning i Solna. Jag klippte till dem med en käpp i skallen innan jag matade ormarna.
En dag när jag skulle mata mina stora majsormar med varsin 75-gramsråtta och lade in råttorna på en hylla på vardera sida i terrariet där ormarna brukade hämta maten, dök plötsligt den lille ettåringen upp och knyckte en av råttorna. Råttan var fortfarande varm, så ormen slog hela sin kropp runt den, fyra-fem varv. Sedan började ormen svälja. Det såg nästan löjligt ut. Efter kanske fem minuter var ormen förbi råttans öron, men vid frambenen tog det stopp. Ormen låg stilla så under kanske en minut, men så gapade den och skakade sig loss från råttan.