Allmänt

(Foto: Therese Hansson)

Irian Jaya rutpyton är den minsta underarten av rutpytonormarna. Det är den underart som når könsmognad snabbast, ibland redan vid 18 månaders ålder. Liksom andra rutpytonormar varierar deras mönster och färgsättning mellan olika individer, även om de inte uppvisar lika stora variationer som exempelvis hos Morelia spilota mcdowelli. I terrarium är deras beteende snarlikt andra rutpytonormars. De ligger gärna framme på en gren dagtid, vilket är trevligt för oss herpetologer. Den är i min mening en jättebra orm att hålla i terrarium även för den oerfarne herpetologen, så att skaffa en Irian Jaya som första orm fungerar hur bra som helst.

Morelia spilota harrisoni är den enda av underarterna som man finner utanför Australiens gränser. I likhet med de andra underarterna finner man ofta Irian Jaya rutpyton i närheten av människan, där den stjäl höns och andra tamdjur i lämplig storlek. Vidare har även människan bidragit till att komma närmare ormarna genom exploatering och skogsavverkning. Irian Jaya rutpyton är relativt sällsynt i terrarium jämfört med exempelvis djungelrutpyton (Morelia spilota cheynei).

Utseende och beteende

(Foto: Therese Hansson)

Färg och teckning är svåra att beskriva med ord eftersom Irian Jaya förekommer i en rad olika varianter och morfer, även normalfärgen skiftar hos olika individer. Något som brukar vara gemensamt är att de flesta har en ton av brun i grundfärgen, från mörkbrunt till väldigt ljus olivbrun/olivgrön.

Irian Jaya klassar jag som en liten till medelstor pytonorm. Som hos alla andra arter i släktet greppar deras svans mycket bra. De flesta vuxna individer är fullt hanterbara utanför terrariet, även om de såklart helst vistas i ett väl anpassat terrarium. Juveniler är oftast bitska. Den egenskapen är medfödd och det hjälper dem att överleva den första svåra tiden i det vilda. I fångenskap lugnar de ner sig med åren. Även ormar som knappt blivit hanterade blir betydligt mer fogliga när de kommer över enmetersstrecket.

Som med andra pytonormar använder de tungan för att lukta och har även värmegropar i ansiktets främre del som hjälper dem att ta bytesdjur i mörker. Irian Jaya rutpyton har två tandrader i underkäken och fyra tandrader i överkäken, så om man skulle bli biten av en vuxen orm kommer det att blöda mycket, men det ser oftast värre ut än vad det egentligen är.

Terrarium

Eftersom denna rutpyton är en förhållandevis liten pytonorm behövs inget gigantiskt terrarium. Jag håller mina juvenila individer i racksystem och när de har kommit över året flyttar jag över dem till ordentliga terrarier med inredning som liknar deras naturliga miljö. Mina könsmogna djur håller jag i terrarier som mäter 150 x 70 x 70 cm eller 120 x 70 x 70 cm. Ju större yta en rutpyton har att röra sig på, desto mer aktiv i terrariet kommer den att vara eftersom dessa pytonormar gärna visar upp sig även dagtid, till skillnad från många andra pytonormar.

Det är viktigt att klättermöjligheter ges och att grenar på både varma och kalla sidan finns. En rutpyton måste ha tillgång till en vattenskål som är stor nog att sänka ner hela kroppen i. En stor vattenbalja gör även att luftfuktigheten i terrariet höjs vilket är bra för dessa ormar. Gömställen är extra viktigt till yngre ormar och med lite påhittighet kan man gärna fästa något bo i terrariets övre del, alternativt i taket eftersom dessa ormar naturligt gärna ligger i ihåliga trädstammar eller på annat sätt söker skydd ovanför marken. Jag har framgångsrikt använt mig av fågelholkar till könsmogna honor och även hanar uppskattar dessa gömställen.

För att hjälpa till att höja luftfuktigheten men även för att göra terrariet till en fröjd för ögat kan man mer än gärna plantera levande växter till dessa pytonormar eftersom deras vuxna vikt inte brukar överstiga ett till ett par kilo. Väljer man gröna växter med omsorg klarar dessa lite påfrestning från en nyfiken rutpyton. Temperaturen i terrariet bör ligga på ungefär 24-33 grader dagtid och det är viktigt att det inte sjunker under 19-20 grader nattetid. Som bottenmaterial använder jag mig av torv och täckbark. Vad man använder är en smaksak, men välj med fördel ett material som kan hålla fukten under en längre period.

Föda

Man tror att de nykläckta ungarna livnär sig på diverse mindre skinkar och grodor i det vilda. I terrarium äter de gärna råttor i lämplig storlek. Även möss går bra, men jag väljer att starta mina juveniler på mindre råttor så slipper man riskera matstrul vid en eventuell övergång till råttor senare när möss är för smått även för denna mindre rutpytonorm. Denna rutpyton är även känd för att gilla fågel, exempelvis kycklingar eller någon annan mindre hönsfågel. Jag har en bekant som matade sina Irian jaya rutpytonormar med duvor och det verkade de uppskatta minst lika mycket som råttor. Det är mycket sällsynt att Irian jayan äter kanin eller marsvin som andra rutpytonormar kan göra vid enstaka tillfällen i vuxen ålder. Det har förstås med deras ringa storlek att göra.

Juveniler matas ungefär var sjunde till var tionde dag, medan äldre exemplar äter mer sällan. Två - tre råttor i månaden brukar vara lagom till en könsmogen individ. Man får lära känna varje individ och anpassa matningen därefter då denna underart inte ska vara tung och tjock.

Könsbestämning

Som alla pytonormar har Irian Jaya rutpyton sporrar på vardera sida om kloaken och sporrarna är större på vuxna hanar än på vuxna honor. Det kan finnas avvikelser, så att jämföra sporrar är inget säkert sätt att avgöra kön på sin pytonorm. Som med de flesta andra pytonormar är honorna större som vuxna, både genom sin längd, men framförallt genom sitt omfång och sin vikt. Dock är arten en förhållandevis liten pytonorm, så skillnaderna är mindre. Det säkraste sättet att könsbestämma en pytonorm är genom sondering eller palpering, men se till att säkra huvudet på ormen eftersom den lugnaste individen kan börja bitas och mäska.

Avel

(Foto: Jonas Gavlen)

För att avla sina rutpytonormar krävs klimatändringar i terrariet, men det är inte nödvändigt att skapa en exakt klimatvariation från Indonesien, Nya guinea eller Australien. Däremot är ändringar av den dagliga ljusmängden något som verkar viktigt för att äggen ska bli befruktade. Jag tänker nu beskriva hur jag dvalar mina rutpytonormar (för Morelia spilota spilota och Morelia bredli kan man behöva använda andra metoder), men det är inget facit även om det fungerar bra hemma hos mig. Under hösten matar jag något oftare än resten av året för att ormarna ska klara viloperioden och vara i bra skick för parning. I december börjar jag sänka ljustimmarna i terrarierna, för att sedan i mars på samma vis öka mängden dagsljus vecka för vecka. Dvalan pågar alltså från januari till februari med som minst nio timmar dagsljus per dygn för att återgå till 15-16 timmar per dygn i slutet av mars - början på april. Jag sätter in hanen till honan i slutet av december och de går ihop ända till mars för att då leva åtskilda resten av året. Äggen läggs ofta i april alltid på natten och på morgonen ligger honan typiskt omslingrad runt äggen.

Inom arten Morelia spilota, rutpytonormar, är underarterna uppdelade i så kallade ”winter breeders” och ”spring breeders”. Med andra ord så parar sig vissa av dem under de mörkaste månaderna vintertid medan andra parar sig efter vintervilan på våren när solen värmer mer och står högre upp. Irian Jaya rutpyton tillhör den kategori som parar sig under vintern, vilket de flesta faktiskt gör.