Allmänt

En liten till medelstor och, till skillnad från de flesta andra arter av kungssnokar, dagaktiv representant för kungssnokssläktet. Chihuahua bergskungssnok anses av de flesta bergskungssnoksentusiaster vara den art som krånglar minst i terrarium och som är relativt lätt att föda upp från nykläckt juvenil.

På grund av Mexikos mycket stränga djurskyddslagar går det inte att tillföra nya individer utifrån och antalet producerande exemplar i fångenskap är begränsat jämfört med exempelvis den i USA förekommande arten Arizona bergskungssnok (Lampropeltis pyromelana). Följdaktligen betingar Chihuahua bergskungssnok ofta högre pris än exempelvis L. pyromelana på marknaden, men numera finns ändå ganska stor tillgång på svenskfödda individer.

Utseende och beteende

Grundfärg vit, med röda och svarta mönsterinslag, sadeltecknad med mellan 42 och 72 röda sadlar. Sidorna har oftast ett kedjeliknande rombmönster i rött med svarta kanter på vit botten. Buken är blekröd och svart. Chihuahua bergskungssnok har ofta mycket eller lite inslag av rött i huvudteckningen, kantat av svart och ofta en vit fläck mitt i det röda, till skillnad från Lampropeltis pyromelana, som oftast saknar rött på hjässan.

Färg/teckningsvarianter

Chihuahua bergskungssnok delas ofta upp av de verkligt entusiastiska och av en del professionella uppfödare, i tre olika varianter.

Typ 1 har jämna rektangulära orange eller röda band kantade av smala svarta linjer och svartröda fläckar i ryggens vita fält. Låga eller medelhöga vita sidofält. En orange eller röd fläck på huvudet.

Typ 2 har små ovala sadelformade röda fläckar med bred svart kant och sidornas vita fält går högt upp och är uppblandade med lite rött och mycket svart. En röd fläck kan förekomma på huvudet.

Typ 3 har jämna ljust orange band kantade med tunna svarta linjer som ofta spjälkas upp och försvinner. Låga vita sidolinjer. En orange fläck på huvudet. Varianten känns lätt igen på sin kraftigt reducerade förekomst av svart pigment och ljus orange undersida.

Terrarium

De kräver inga jätteytor, det går alldeles utmärkt med ett terrarium med bottenyta på cirka 80 x 40 cm och ungefär 40 cm höjd eftersom de sällan klättrar högt. Man kan välja bottensubstrat efter smak, jag använder sand och torvmull, halva terrariet med det ena och halva med det andra. Gömsle och grenar på torvsidan, gömsle och stenparti på sandsidan. Levande- eller plastmurgröna som slingrar över hela inredningen. En vattenskål stor nog att rymma hela ormen är helt nödvändig eftersom den går ner i vattnet så snart temperaturen går över 27°C. Man kan med fördel ha en lättare UV-belysning till den här arten eftersom den är dagaktiv. Jag har istället valt att ha dem utomhus sommartid. Som belysning använder jag en lågenergilampa och jag har även en liten värmematta under ett hörn, men där ligger de här ormarna aldrig vad jag har sett.

Man behöver erbjuda vintervila till Chihuahua bergskungssnok. Dels fungerar deras metabolism bättre med den naturliga vintervilan och dels är det svårt eller näst intill omöjligt att få dem att para sig utan föregående vintervila. Hanarna brukar heller inte kunna producera livsduglig sperma om de inte vintervilas. De brukar signalera själva när det börjar bli dags för vila någon gång i september eller tidigt i oktober. Då är det bara att ”lyda” deras signaler, för annars kommer de att tappa väsentligt i vikt under sin matvägran i normal temperatur. Man inleder med den vanliga tre veckor långa tarmtömningsfasen, då ormarna får gå i normal temperatur utan mat. Därefter sänker man ljustimmar och temperatur successivt under 10 dagar till ett par veckor ner till cirka 10-12°C och mörker. Vintervilan bör inte vara kortare än 10 veckor och man kan sträcka den ända till 20 veckor. Därefter vänder man proceduren och ökar temperaturen under ett par veckors tid upp till normala 22 till 25°C och samtidigt ökar man ljustimmarna.

Föda

Hela det första levnadsåret matar jag med muspinkies i ökande storlek ju äldre ormarna blir. Andra året får de musfuzzies eller små råttpinkies och tredje året går jag över till större råttpinkies eller hoppmöss (popcorn). En del individer vill inte äta håriga bytesdjur och dessa ormar blir kvar på stora råttpinkies, medan andra så småningom accepterar vuxna möss. De allra minsta försöker jag mata var fjärde till sjätte dag, men annars varierar matningsintervallet mellan sju och fjorton dagar. Vanligen är det inga problem att få de här ormarna att äta under hela den aktiva delen av året, men en del Chihuahua bergskungssnokar äter ibland bara under halva året och vill inte ha mat under den andra halvan. Det finns till och med exempel på individer som bara vill äta under tre månader av ett år och då gäller det att försöka mata på ordentligt under den tiden.

Könsbestämning

Det är aldrig lätt att könsbestämma arter som inte har en tydligt könsdimorfism, men man kan använda sig av några olika metoder för att få åtminstone en rimlig uppfattning om könet. Helt säker kan man egentligen bara vara vid parning och äggläggning. Små juveniler upp till cirka 3 månader, kan man ”poppa”, dvs med en rullande tumrörelse trycka på svansens undersida ett par cm bakom analen och upp mot densamma. Då ”poppar” hemipenisarna ut på en hane, medan inget händer på en hona. På större individer kan man använda sondnålar för att känna om det finns hemipenisfickor eller ej. På en hane sjunker nålen in upp till ett par cm, medan det hos honor tar stopp direkt. Den metoden ska man inte ge sig på själv utan handledning av någon kunnig. På vuxna djur kan det gå att se på svansens form och längd vilket kön ormen tillhör. Hanar har något längre och jämnt avsmalnande svans, medan honor har en tvärt avsmalnande svans som vanligen är kortare. Man kan också på ett ömsskinn räkna fjällraderna bakom analen. Antalet sådana fjällrader är 59 till 79 och höga siffror är hanar, medan låga är honor. Det finns alltså en väsentlig överlappning, så denna metod är inte så bra om antalet ligger i mellanregistret.

Avel

Höghöjdsarter bör vintervilas parvis eftersom de ibland parar sig innan de kommer ut ur vintervistet, men ibland parar de sig efter att de återgått i normalt klimat. Man ser genast om de är intresserade av att para sig genom att de börjar ”rycka och knycka” samtidigt som de pressar kropparna mot varandra. Kopulationen kan pågå från några minuter till flera timmar. Det tar sedan mellan fem och åtta veckor, lite beroende på om honan ovulerat tidigt eller ej, innan hon lägger äggen. Ungefär tio till fjorton dagar före äggläggningen ömsar honan och då är det lagom att ställa in en äggläggningsbox. Man kan använda en tvåliters glassbox med ett lagom stort hål i ena kortsidan och lägga fuktig Vermiculite eller sphagnum i boxen. När hon lagt äggen placerar man dem i kläckaren i 25 till 28°C och runt 80 till 90 % relativ luftfuktighet. Äggen kläcks efter cirka 60 till 80 dygn beroende på vilken temperatur de haft. Man kan med fördel starta på låg kläckningstemperatur och successivt öka en grad var tredje vecka eller så. Ungarna lever av gulsäcken tills dess att de ömsat första gången cirka åtta till fjorton dagar efter kläckningen. Därefter matas de med en nyfödd muspinkie. De växer ganska långsamt jämfört med andra colubrider och det kan vara svårt att få upp dem i produktivt gångbar storlek på tre år. Ofta tar det fyra år att få dem stora nog att producera ägg. Små juveniler kan emellanåt ha svårt att acceptera musdiet, men det går oftast bra efter några försök. I värsta fall får man ta till knep som att droppa ödleextrakt på muspinkisen.