Allmänt

Trädgårdsboan är en boa-orm som ursprungligen kommer från Central och Sydamerika samt närliggande öar.

Dess namn “hortulanus” betyder trädgård och gavs av vår egna Carl von Linné som upptäckte arten 1758.

Utöver just trädgårdsboa så förekommer även namnet “Amazonasboa”. Detta är dock lite missvisande då det lever andra arter av boa-ormar i Amazonas utöver Corallus hortulanus.

De håller till i regnskogsförhållanden och när de väl får tag på någon form av föda så hugger den snabbt och virar sig runt bytet tills det kvävts och sedan äts upp.

Många tänker sig en lång och kraftig orm när de hör ordet boa, men denna art är lång och slank.

Utseende och beteende

Utseende är väl det man oftast tänker på när det gäller trädgårdsboor.
De har en väldigt spridning i färger av röd, gul, orange, brun, svart och oftast en blanding av alla dessa färger med lite olika teckningar och mönster.
Färgerna ändras även en hel del med tiden och kan försvinna eller skifta, och efter min egen erfarenhet så är nog svart den färgen som brukar öka mer med åren.

Kroppen har en väldigt slank form med ett stort avsatt huvud från en smal hals, stora ögon och värmegropar på överläppen.

Beteende är även det ganska känt hos trädgårdsboan.
Oftast är det ganska aggressiva av sig inne i terrariet men de brukar lugna ner sig när de kommer ut. Det kan dock skilja sig från individ till individ.

Något man bör ha i åtanke är att de har många vassa och bakåtriktade tänder och snabba på att hugga.
Vid ett bett så behöver inte skadan bli mer än ett par hål, men uppstår någon form av panik eller att man rycker undan kan skadan bli större och man kan då även skada ormen.

Jag själv använder gärna handskar eller krok när jag ska plocka ut dem just för att slippa att eventuellt bli biten samt att de känns mindre nervösa än om det kommer in en stor varm hand som vill ta dem.

Terrarium

Terrariet jag har mina trädgårdsboor i är 120x60x80 (BxDxH) med ett par stycken korsande eller "knotiga" grenar.
Grenarna bör finnas på lite olika nivåer på både varma och kalla sidan och behöver inte gå horisontellt utan ska mer än gärna korsa varandra och vara knöliga, då dem trivs med att ligga med kroppen på flera ställen samtidigt.

Terrariet behöver inte vara extremt högt då de även trivs på marknivå och spenderar väldigt mycket av sin tid på eller nära marken så någon typ av gömställe även på marken är att rekommendera.

Det bör finnas flera gömställen på olika nivåer och på både varma och kalla sidan i terrariet.
I min mening så får man se mer av ormen om man har många gömställen, då de känner sig tryggare av att de har möjlighet att kunna fly undan till ett närliggande gömställe om något hotar.

Ljus har jag genom ett T5 lysrör med 6500K vilket såklart är för att kunna se in i terrariet, men också för att växter gillar den typen av ljus och växer på bra.

Värme har jag genom en värmekabel på ena sidan terrariet samt en keramisk värmespot på samma sida fast i taket.
Det går även att ha värmepanel, värmematta och halogenspot för att kunna skapa värme där man vill ha den.
Tänk på att ha källan skyddad om den är väldigt varm så ingen av ormarna kan komma i kontakt med den. De kan dessutom få spatt ibland och hugga mot värmekällan.

Temperaturen i terrariet kan ligga runt 32 grader på varma sidan på en gren under värmespoten och runt 28 grader på marken på varma sidan.
Kalla sidan försöker jag hålla 25 grader eller strax över.
Jag låter aldrig temperaturen sjunka under 25 grader.

Luftfuktigheten kan man åstadkomma genom att spraya terrariet en till två gånger om dagen rikligt.
Att ha en vattenskål ståendes på varma sidan tillför en hel del fukt genom att det avdunstar.
Levande växter hjälper även de till med luftfuktigheten och personligen tycker jag att Gullranka fungerar ypperligt. Gullrankan lever och frodas i den grad att jag får klippa ner den några gånger om året för att plantera i andra terrarium och för att kunna få lite mer insikt i terrariet.

Luftfuktigheten i terrariet bör ligga på runt 80-90% efter att man sprayat och kan sakta sjunka ner mot 70% under dagen men gärna inte lägre.

Ett enkelt tips är att se till så man har ett substrat som håller fukt bra.
Själv använder jag en kombination av torv, mossa, bark och lite ek-löv då det ger ett naturligt utseende.
Bottensubstratet ska vara fuktigt men inte blött.

Föda

Trädgårdsboans föda i fångenskap består av möss, råttor och kyckling i passande storlek.
Helst ska man försöka att variera kosten, men det är inte ovanligt att ormen fastnar för något och enbart vill äta det.

Vissa individer har även ett väldigt speciellt sätt att transportera sin föda genom att de kan rulla födan efter kroppen medan de slingrar sig för att sedan greppa tag i bytet med svansen och lätt kunna röra sig vidare till lämplig plats att lägga sig och äta.

Jag matar mina vuxna individer med 3-4 veckors mellanrum.
Ibland oftare än 3 veckor (exempelvis under sommaren) och någon gång om året drar jag ut på de till över en månad innan de får mat.

Matningsintervallerna är inte hugget i sten och ormen klarar sig länge utan att äta, så man ska inte vara orolig om den inte äter vid något tillfälle utan man bör då vänta någon vecka innan man matar igen.

Skulle den matvägra en väldigt lång tid (om det inte är en dräktig hona) så bör man försöka se över på vad som kan vara fel.
Om den är sjuk eller om den helt enkelt kanske blir störd av någon annan orm.

Jag matar i terrariet och då är det viktigt att man håller koll så de inte är och försöker sno födan eller råkar bita varandra.
Man kan mata utanför, men för mig har det fungerat dåligt då de kan vara väldigt lättstörda så att de struntar helt i att äta.

Jag försöker även hålla koll så jag ser att de skiter ur sig med jämna mellanrum efter att de har ätit.
Skulle de inte ha lämnat avföring efter 2-3 matningar så är det även en indikation på att något kan vara fel, men oftast har de lassat ur sig mellan matningarna.

Könsbestämning

Köna dessa ormar kan man göra genom såkallad popning eller palpering.
Det går även att se på hanarna när de blivit något år, att de fått sporrar precis vid kloaken vilket honor inte får.

Att köna juveniler ser jag som riskfyllt och något jag inte gärna vill ge mig in på.
Jag skulle rekommendera att köna dem efter 1års ålder.

Avel

Avel sker oftast efter att man matat på honan ordentligt och ökat luftfuktigheten lite mer under en tid både hos honan och hanen. Har man dem isär så släpper man helt enkelt in hanen och håller lite uppsikt om man skulle se någon form av parning.

Parningen består i att hanen slingrar sig upp mot honan och slingrar sig runt henne och för in sin hemipenis. Detta kan pågå från 30 min till några timmar.

Efter lyckad befruktning så är honan dräktig i 6 månader och det är då viktigt att hon fått i sig lite extra mat innan parningen då hon helt kan sluta äta i 4 månader. Jag har hört att vissa individer har ätit under hela dräktigheten men det är inget jag själv upplevt.

När väl ungarna föds så kommer de ut med en tunn, omslutande säck runt sig som de själva trycker sig ut igenom.

Det är inte ovanligt att honan är väldigt hungrig och trött efteråt och för att få lite energi kan hon äta upp obefruktade ägg och gulesäckar.

Skötsel av juveniler

Så fort ungarna är födda så brukar jag flytta över dem till separata plastlådor, exempelvis vanliga godislådor.

Jag ser även till att lådorna har ventilationshål på vardera sidorna, samt några få i locket.

Inredningen i lådan består av toapapper i botten, någon gren att klättra på, en vattenskål samt en tom toa-rulle.

Denna inredning fyller sin funktion då ormen har möjlighet att klättra, gömma sig, dricka vatten samt att vattenskålen ger en del fukt. Anledningen till att det hålls så enkelt är att man lätt ska kunna ge dem mat och kunna se om de lämnat någon avföring.

Pappret byts ut med jämna mellanrum för att hålla rent.

Fuktning gör jag med en blomspruta och jag fuktar då bara lite på väggarna 1-2 gånger om dagen beroende på hur fort det torkar.

Jag håller min juveniler på en temperatur på runt 26-27 grader.

Matning av juveniler

Efter 1-2 veckor brukar de ömsa första gången och då är det dags att samla på sig tålamod.

Trots att de ser så små och ynkliga ut så kan de med lätthet äta en muspinkies, bara de vill.

När det väl är matningsdags underlättar de att ha följande saker:

• Pinkis i varmt vatten
• Tång eller pincett
• Kvällstid och minimalt med ljus
• Gjort sina egna behov
• Tålamod, tålamod och tålamod

Jag har haft ormar som tagit från 10 sekunder till 1,5 timme att äta sin första pinkies, utöver de som inte ätit alls utan ätit några dagar senare.

Det gäller bara att ha tålamod och inte ge upp.

Mitt trick till att få dem att äta är att man tar pinkisen över bakdelen så den har huvudet framåt och för den mot juvenilen. Oftast hugger ormarna lite hur som helst och ibland inte ens åt rätt håll, men de brukar få kontroll på det efter ett tag.

Vill de inte hugga kan man peta dem på halsen eller på svanstippen vilket brukar reta upp dem.

När de väl hugger så är det bara sitta helt still och vänta på att de ska svälja. Spottar de ut så är det bara upprepa allt igen. När de har bytet i munnen gäller det även att ta tålamod då det kan ta tid för dem att svälja det.

Är ormen däremot inte intresserad alls och uppretning inte funkar så provar man några dagar senare helt enkelt.
Man kan även prova att punktera huvudet på en pinkis och klämma fram lite vätska då detta kan trigga dem att hugga och vilja äta.

Juveniler bör utfodras var 7-10 dag. Även här är det inte hugget i sten utan det blir när man har tid en kväll.

När de väl kommit igång och har ätit ett par gånger går det bra att flytta över dem till ett mindre terrarium med samma förutsättningar som för en vuxen förutom att temperaturen håller jag lite lägre, på runt 27 grader.

Det viktiga är att se att de även skiter ur sig mellan matningarna. Har de inte lämnat avföring efter 2 matningar så får man stanna upp med matningen och ser de förstoppade ut så kan man släppa ner dem i en låda med ljummet vatten och se till så det släpper.

Efter någon månad kan jag öka på till 2 pinkisar, och när man ser att det funkar och ormen växer går man vidare till att prova en liten fuzzy.

En viktig punkt att ha i åtanke är att här är att man ska tänka att vårat sätt att föda upp juveniler på är mot naturens gång. I naturen så är det inte många av ormarna som klarar sig sitt första år utan de dör pågrund av att de är svaga, inte hittar mat eller helt enkelt blir någon annans mat.

Att juveniler är svaga och dör är naturens gång och något man bör acceptera.

Märker man att något är fel eller att det inte kommer fungera så bör man avliva för att minska lidande.

Ömsproblem

Ömsproblem kan såklart uppstå om luftfuktigheten är för låg och ömset fastnar när ormen försöker kränga det av sig.
Men ömsproblem kan även uppstå om ormen fått i sig för lite vätska.
Det är nämligen så att när ormen ska ömsa så släpper den ut lite vätska mellan nya och gamla skinnet, men är den uttorkad så kommer det ingen vätska och ömset kan då fastna.

Skulle ett ömsproblem uppstå så gör jag på följande vis:

Tar ett kuddfodral (helst med dragkedja) som jag stoppar ner ormen i och stänger.
Stoppar ner kuddfodralet i en plastlåda med någon cm ljummet vatten i botten.
Se till så hela fodralet är blöt och att inte hela fodralet ligger under vatten.
Låt ormen ligga så i 30-60min.
Plocka ut ormen och se över var ömsproblemet börjar, börja leta från huvudet och neråt.
När man hittar vart det börjar så pillar man försiktigt fram en kant och "rullar" av det en bit.
När man märket att det börjar lossna ganska lätt kan man bara hålla ett lätt grepp över ömset och låta ormen själv arbeta sig framåt och kränga av sig ömset.
Håll då även koll om det skulle bli något öms kvar på svansen eller om det fastnat öms på ögonen.

Skulle det fastnat på ögonen tar man en tops och petar bort det men sitter det hårt så kan man köra ett varv med tejp på fingret med klibbiga sidan utåt och dutta lätt på ögat tills ömset lossnar.
Men var då HELT säker på att det är öms kvar då man annars skadar ormens öga.