Allmänt

(Foto: Smilla West)

Detta vackra släkte av ödlor är uppdelat i en rad olika arter, varierande i både färg, storlek och utbredning. Detta skötselråd fokuserar på arten Uromastyx nigriventris, Marockans dabbagam. Den Marockanska dabbagamen finns naturligt, som namnet antyder, i Marocko och västra Algeriet. Uromastyx nigriventris räknades tidigare till Uromastyx acanthinurus men klassas nu som en egen art.

Marocko är lokaliserat i nordvästra Afrika och består till stor del av ökenlandskap. Själva öken varierar i sin tur ganska mycket från stenigt med smått ökenbuskage till snustorrt och extremt varmt och finkornigt. Uromastyx nigriventris lever i de något stenigare områdena av Saharaöknen där temperaturen varierar mellan allt från -7 till +60 grader Celsius, dock klarar arten inte lägre än 20 grader under en längre period och håller sig nattetid därför nedgrävd i hålor ofta placerade under buskar eller stenar. Regn i dessa regioner är mycket ovanligt och fuktigheten varierar. För det mesta är det väldigt torrt, men när det väl regnar höjs fuktigheten kraftigt under en kort period vilket arten klarar av.

Vad gäller populärnamn är det något jag inte är särskilt förtjust i just av den anledning att de ofta är missvisande. "Spiny tail lizard" är det generella engelska populärnamnet likt svenskans "Dabbagam". När det gäller närbesläktade arter och underarter fattas ofta godkända populärnamn. Uromastyx nigriventris har sitt utbredningsområde i Marocko medans Uromastyx acanthinura/acanthinurus återfinns i algeriet. Därav kallas den sistnämnda ofta för "Algerian uromastyx" vilket inte har någon direkt motsvarighet på svenska.

Parningssäsongen infaller under mars till juli, under denna period brukar honor bli lite mer offensiva mot både hanar och andra honor. En hane som upptäckt en hona utför både nickningar och flyttar huvudet i sidled. Vid själva parningen biter hanen tag i nacken på honan för att undvika att hon flyr eller attackerar. Detta kan lämna bitskador vilka oftast läker utan problem. Detsamma gäller med bett från kamp, det är tåliga djur som ofta återfinns med krigsskador, framför allt äldre individer som varit med längre.

Efter befruktning tar det cirka en månad innan honan lägger sina ägg. För många reptiler avgör temperaturen vilket kön varje juvenil får, dock har detta inte observerats hos dabbagamer. Antalet ägg är som vanligast mellan 6 till 23 stycken vilka tar cirka 6 till 8 veckor för att kläckas.

Utseende och beteende

(Bitskador, Foto: Smilla West)

Uromastyx nigriventris är extrema soldyrkare och ligger ofta och jäser på stenar ibland så varma att en människa skulle hålla sig ifrån att placera handen på den. Solen är förståeligt mycket stark i detta område och de ultravioletta strålarna får agamen att färga ut explosionsartat. Detta är en övervintrande art som går in i vintervila i två till fem månader under vintertid.

Dabbagamer är likt de flesta reptiler solitära. De umgås inte med artfränder mer än vid parning och då är det mer eller mindre strid på upptåg. Arten uppvisar ganska simpla signaler, oftast börjar utmätningarna med nickningar, ju högre en individ nickar desto starkare är den. Om ingen frivilligt ger upp är det slagsmål som gäller likt ovanstående utförande. Detta sker vid rivalitet mellan revir såväl som vid parning. Både honor och hanar kan ta till kamp på samma vis.

Juveniler är brungrå i färgen med icke symmetriskt utplacerade fläckar. Vid en ålder av 3-4 år börjar de vuxna färgerna framträda, dessa varierar mellan olika individer, allt från skarpt solidorange eller grön, till melerande i olika toner i samma eller motsatta färgskala.

Utöver människor hotas dabbagamer även av rovfåglar, ormar, varaner, vargar och runtstrykande hundar. Dabbagamer har god syn och är ständigt uppmärksamma på omgivningen. De vinklar huvudet i sidled för att få bättre uppsikt över skyn. Detta syns ofta om en människa går nära terrariet och uppfattas ofta som ”ögonkontakt”. Agamen vet precis var du befinner dig och är beredd på att fly om du skulle komma för nära. Det mest effektiva sättet att undvika fara är att ta till flykt. Arten är en skicklig grävare och gömmer sig gärna i hålor och under stenar. En vuxen agam kan gräva hålor så djupa som fyra meter och tvekar inte att springa ner i hålan om fara hotar. Om ett rovdjur skulle ta sig ner i hålan pressar sig dabbagamen mot väggarna med full kraft för att undvika att bli utdragen och tvekar inte på att använda den taggförsedda svansen i försvar. I pressade situationer, till exempel vid möte med en annan dabbagam kan de blåsa upp sig något, förstärka färgerna och gapa för att se hotfulla ut. De uppger också ett väsande ljus för att skrämmas. Om hoten inte räcker används den taggförsedda svansen för kraftiga slag som kan lämna rader av djupa punkteringar i motståndaren. Ett bett är också mycket kraftfullt och går lätt igenom de hårda plåtarna. Ett bett eller slag kan orsaka infektioner då smuts från omgivningen lätt följer med.

Denna art klassas som väldigt territoriell och bråk är i princip oundvikligt om två eller flera hålls tillsammans. Kullsyskon, honor eller hanar kan när som helst gå till attack oberoende av hur länge de bott tillsammans. Som vanligast sliter de loss stycken av skinn och kött från sidorna vilket kan lämna vita, permanenta ärr. Det är också vanligt att de biter tag i svansarna, främst när en jagar en annan. Ett naturligt revir för en Uromastyx nigriventris varierar mellan allt från ett till fem hektar. Hur som helst kan flera individer ha överlappande revir och ett antal på allt från tio till hundra individer inom en kvadratkilometer förekommer. Djuren patrullerar sina revir under fodersäkring men efterlämnar inte många markanta revirmarkeringar. Hanar kan efter könsmognad efterlämna ett doftande sekret som utsöndras ur femoralporerna, men utöver det används främst kroppspråk. Skulle därför två stycken stöta på varandra inom reviret utför de sina territoriella strider.

Terrarium

I fångenskap skall dessa djur hållas i ett mycket torrt terrarium med stark belysning och tillgång till olika temperaturnivåer som varierar mellan 24 och 55 grader Celsius. UV-ljus ovanför solplatsen är mycket viktigt för både utfärgning och för att undvika utveckling av MBD (Metabolic bone disease). Vad gäller vatten skall ingen vattenskål finnas tillgänglig då det skulle höja luftfuktigheten. Dabbagamen dricker inte ur vattenskål heller, det skulle kunna medföra munröta, utan tillgodoser sig den vätska som behövs via maten. Möjligheten till en fuktig miljö har jag skapat med hjälp av en nedgrävd fuktlåda i vilken sanden alltid hålls genomfuktig. Denna låda är sluten med en liten öppning för att simulera grävande. Det finns fler sätt att lösa fuktfrågan på; andra typer av fuktlådor eller att fukta lite lätt på kvällen/morgonen. Det sistnämnda exemplet är svårare och rekommenderas endast om du är helt säker på vad du gör.

(Ytlig svansröta, Foto: Smilla West)

För hög fuktighet kan likt öms som har fastnat bidraga till svansröta. Inte nog med att detta skadar svansen ytligt, det kan även gå på djupet och sprida sig i blodet vilket i värsta fall kan leda till utslagna organ och död. En av mina har jag tagit över från icke gynnsamma och acceptabla förhållanden. Hon led av en ytlig svansröta vilket jag var tvungen att behandla i några veckor. Tursamt nog hade den inte gått särskilt djupt och det enda som återstår nu är permanenta, fula ärr.

Då denna art är så beroende av solens ljus är det ganska uppenbart att den är dagaktiv. Av egen erfarenhet har jag uppmärksammat att dessa djur påverkas väldigt mycket av ljuset i omgivningen. De blir i fångenskap lite trögare på vintern när det naturligt är mindre ljus, det samma gäller om lampan skulle gå sönder. Beteendet relaterat till ljusomständigheter skiljer också mycket beroende på hur individen är uppvuxen. Enligt min erfarenhet kan en individ som har haft tillgång till utehägn eller stått placerad nära ett fönster börja vakna lite smått med soluppgången, medans en individ som levt i ett stängt utrymme utan tillgång till naturligt ljus helt och hållet är beroende av lampornas simulerande dygnsrytm. Jag har själv en sådan individ som det sistnämnda exemplet; om lampan gått sönder och inte tänds vaknar han inte, oberoende av yttre ljus.

Som bottensubstrat lämpar sig sand utmärkt. Sanden ska vara djup då de som tidigare nämnt är djupgrävare. Se till så att sanden inte dammar för mycket, detta är skadligt för både dig och djuren. Dessa djur är generellt ganska lättstressade och terrariet bör därför vara insynsskyddat på tre av fyra sidor förutsatt att det är rektangulärt. De är även duktiga klättrare och bör ges möjlighet till lite olika höjdnivåer som kan byggas in i bakgrunden eller staplas med sten. När du ställer in stora stenar i terrariet, tänk på att stapla dem stabilt med den understa mot botten av terrariet. Om stenarna placeras löst staplade uppe på sanden finns det risk att de välter över dabbagamen när denne gräver. Under den varma solplatsen bör det finnas en plan yta som absorberar värme bra, exempel på en sådan är skiffersten eller kakelplattor. Enligt min åsikt ska man sträva efter ett så naturligt utseende som möjligt, jag föredrar alltså naturliga platta stenas före fabriksframställda plattor. Men bådadera fyller samma funktion och fungerar lika bra.

Föda

Vuxna dabbagamer är uteslutande vegetarianer. Juveniler i det vilda kan ibland äta en myra eller mindre skalbagge men specialiserar sin kost allt eftersom de växer. Många av de växter de konsumerar är mycket fibriga och näringsrika. Det har påvisats att dabbagamer tar hjälp av komplex matspjälkning och mikrobiell nedbrytning för att ta upp så mycket näring som möjligt ur födan, likt många specialiserade herbivorer. Huvudfödan består främst av växter ur Chenopodium bland annat Chenopodium album (svinmålla), en art som i Nordamerika och Europa ofta ses som ogräs men i Afrika och Asien är en viktig födokälla för både djur och människor. De livnär sig också till viss del på växter ur släktet Atriplex, det vill säga fetmållor. Många av ökens växter är rika på salt då sanden de står i själv är ganska salt. Dabbagamer har likt en del andra ödlor utvecklat en metod för att utsöndra salt genom porer i näshålan för att bli av med överskottet utan att slösa på vätska. Detta kallas ibland populärt för snalt.

I fångenskap ska dessa ödlor inte äta frukt över huvud taget och ingen grönsak med hög vattenhalt. Isbergssallat är ett stort nej, detta kan orsaka munröta och allvarliga inre skador. Mindre vattenrik sallat så som plocksallat, endive, friseé och rucola fungerar utmärkt. Under sommarhalvåret är det dock inte mycket som slår färska maskrosblad i näringskvalitet. Även blommor så som maskrosblommor, vit klöver, hibiskus och ringblomma kan ges lite då och då men bör inte utgöra mer än 25% av kosten. Extra proteintillskott kan ges i form av torkade linser och ärtor.

Könsbestämning

Det allra lättaste sättet att könsbestämma en dabbagam är titta på femoralporerna, dessa är betydligt större på hanar än honor. Färgerna skiljer inte markant mellan de två könen och är därför ingen bra riktlinje. Ibland kan hanarna ha ett bredare huvud samt en bredare svans där hemipenisarna ligger.

(Hona, Foto: Smilla West)

(Hane, Foto: Smilla West)

Övrigt

Dabbagamer klassas inte som en av de lättaste reptilerna och rekommenderas inte som nybörjarödla. Dock anser jag att du med ett starkt intresse, goda förberedelser och är bra påläst utan problem skulle kunna ta dig an ett av dessa vackra djur även om du inte haft ödlor tidigare. Så är det för det mesta, är du bara väl insatt kan alla ofarliga reptiler fungera som första. Det viktigaste är att det finns ett starkt intresse då det är djur som lever väldigt länge och har lite speciella krav på miljö och omständigheter. Klarar du av att följa dessa kommer du att ha många år framför dig med fina djur som bjuder på mycket nöje och bara blir vackrare med åldern.