Allmänt

Den östliga blåtungade skinken är en stor skink som lever i buskområden eller nära mänsklig bebyggelse längsmed östra Australien. Detta skötselråd tar upp den östliga underarten och nominatformen Tiliqua scincoides scincoides, men ett flertal olika underarter finns och skötseln skiljer sig inte nämnvärt mellan dem.

De är opportunistiska allätare och de uppskattas i sitt utbredningsområde av odlare då de äter skadedjur såsom sniglar. De rör sig långsamt genom terrängen med hjälp av sina korta ben, likt sättet en krokodil normalt förflyttar sig på. De kännetecknas av sin stora, blåa tunga som även gett arten dess namn.

Blåtungade skinkar hör till de mest intelligenta ödlorna vilket gör dem till intressanta husdjur då det är möjligt att interagera med dem på en helt annan nivå.

Utseende och beteende

Den östliga blåtungade skinken har en lång kropp och små, korta ben. Avståndet mellan benen är relativt långt för att vara en ödla vilket gör det svårt för dem att hålla uppe kroppen längre stunder varpå de förflyttar sig genom att släpa sig fram på mage. Teckningen är ofta ljust sandfärgad i basen med horisontella mörka band tvärs över kroppen. Fjällen är tydligt markerade och bukfjällen ligger omlott. De har ett kraftigt huvud med starka käkar vilka kan leverera ett smärtsamt bett om ödlan känner sig hotad.

Blåtungade skinkar är mästare på att bluffa och om de blir störda så blåser de upp kroppen och vänder upp sidan för att se större ut. Under tiden väser de kraftigt och om detta inte hjälper så kommer de att öppna munnen och visa den breda, starkt blå tungan med förhoppningen om att skrämma bort inkräktaren. Som med andra djurarter så är temperamentet mycket individuellt men så länge de inte störs allt för ofta samt hanteras med bestämd och varsam hand så kommer de att känna sig tryggare i sin miljö vilket visar sig genom att de vågar sig fram oftare och blir mer aktiva, istället för att gömma sig nedgrävd i bottensubstratet.

Det finns flera underarter av blåtungade skinkar som till skillnad från den östliga varianten, lever i norra Australien och på Nya Guinea. Det som vanligtvis skiljer den östliga underarten från den nordliga är att de östliga skinkarna är mindre till storleken, har ett lugnare temperament samt en annorlunda färgsättning. En del olika morpher har idag börjat avlats fram inom hobbyn.

Det är möjligt att hålla östliga blåtungade skinkar i grupp då de är mycket mer socialt toleranta än exempelvis de nordliga blåtungade skinkarna men för detta krävs väldigt stora ytor för djuren. Grupphållning är dock inget som rekommenderas och det är säkrast att hålla dem solitärt för att minimera riskerna att stressa djuren.

Terrarium

Som vuxen blir detta en relativt stor ödla och kräver således ett stort terrarie. De är strikt marklevande men de uppskattar upphöjda trästockar eller klippor att sola på. Bottenytan är därför viktigare än höjden. Minsta måttet enligt Jordbruksverket för en adult individ över 50cm är 1,8 kvm med en minsta terrariehöjd på 60 cm. För en juvenil passar exempelvis ett exoterra på 90x45x30 cm (LxBxH). Det är dock viktigt att tänka på att ungarna är relativt stora när de föds samt att de växer fort varpå det kan vara mer ekonomiskt att införskaffa ett fullstort terrarie direkt.

Temperaturen i terrariet bör ligga mellan 26-30 grader med en solplats på runt 40 grader. På natten kan man låta temperaturen gå ned till rumstemperatur. UVB ljus är mycket viktigt då detta är en ödla från områden med starkt solljus. De lever i naturen i torra buskmarker eller nära mänsklig bebyggelse där de finner gott om föda och skydd.

Luftfuktigheten bör vara låg och det räcker att spraya terrariet lätt en gång om dagen. En större vattenskål är dock viktigt och av egna erfarenheter så väljer ödlan ofta att lämna sin avföring i den.

Som bottenmaterial kan exempelvis terrariebark, alspån eller en sand/kokosmullblandning användas. Det senare alternativet erbjuder bättre möjligheter för ödlan att gräva ned sig i då de gärna spenderar sin tid skyddade på detta sätt. Gömslen såsom grottor eller ihåliga stockar fyllda med sphagnummossa erbjuder skydd och fukt i den annars torra miljön. Då detta är en mycket aktiv grävare så kan det ibland upplevas som svårt att inreda då ödlan snabbt kommer att ha raserat den.

Föda

Blåtungade skinkar är allätare och i naturen äter de växter, frukt, ägg, as och evertebrater, såsom insekter, spindlar och sniglar.

I fångenskap är det mycket viktigt att tillgodose ödlans näringsbehov då de i naturen äter en väldigt varierad kost. En mycket utmanande och rolig uppgift som dock kommer med ett stort ansvar! Det är viktigt att inte servera en allt för enformig kost då de dels inte får i sig alla de näringsämnen de behöver, dels för att de lätt kan tröttna på en viss sorts mat. Som allätare kan vi själva förstå att det inte är trevligt eller upplivande att äta samma sak allt för ofta. Lämplig föda är grönsaker (främst bladgrönsaker) morot, frukt (små mängder p.g.a sockerhalten), zophobas, kackerlackor, gräshoppor, syrsor, daggmask, sniglar, pinkies, köttfärs, våt katt eller hundmat. Viktigt att tänka på är att vara noggrann med att se över näringsinnehållet och då framför allt fetthalten när man använder färdiga produkter såsom kattmat på burk, detta bör inte heller utgöra någon stor del av kosten. Det kan rekommenderas att grönsakerna finhackas och blandas med köttet/ägg/insektera samt vitamin- och kalkpulver så att ödlan inte kan plocka ut de godaste bitarna (oftast köttet) så att den får i sig all den näring den behöver.

Könsbestämning

Blåtungade skinkar är mycket svåra att könsbestämma. Det finns ingen könsdimorfism och det enda sättet att säkert könsbestämma dem på är med DNA test.

Hanar brukar i regel ha större och mer triangulärt huvud, men detta är en osäker metod då det även kan skilja mellan individer och gör det extra svårt om man inte har något att jämföra med.

Avel

Den blåtungade skinken är vivipar, de föder således levande ungar. De fortplantar sig en gång per år men ibland även vartannat år. De får vanligtvis mellan 10-20 ungar per kull. Honan bör vara två år innan parning medan det räcker att hanen är ett år gammal.
Det krävs mycket tålamod när man ska avla på dessa ödlor. För att öka sannolikheten till parning krävs först och främst en svalare period, gärna mellan november till februari. Ödlorna ska ej utfodras under denna tid då de kan få problem med matspjälkningen men färskt vatten ska alltid finnas tillgängligt. Antalet ljustimmar bör även sänkas gradvis under denna period från tolv till åtta timmar per dygn.

I februari ökar man sedan temperaturen och ljustimmarna gradvis igen. Man börjar då även försiktigt mata ödlorna med små mängder föda för att vänja deras kroppar. När skinkarna återigen blivit aktiva och fungera som vanligt är det dags att släppa ihop paret. Det är viktigt att släppa in honan i hanens bur då honan är mer territoriell. Nu gäller det att övervaka ödlorna för att se till att ingen av dem skadas för allvarligt. Liksom hos de flesta ödlor ser parningsakten mycket brutal ut. När honan känner sig redo kommer hon att vifta med svansen för att bjuda in hanen som kommer att ta ett grepp med käken om honans nacke. Kopulationen kan pågå i flera minuter. Om parningen inte startat inom 10 minuter bör paret separeras och man bör vänta till nästa dag innan man försöker igen. Dräktiga honor bör matas dagligen och även få tillgång till extra kalk och mineraler.

Ett tecken på att honan är nära att föda är att de ofta matvägrar ungefär en vecka innan födseln. Honan blir även märkbart orolig och mer aktiv inför födseln.
Ungarna är stora (10-15 cm) och välutvecklade vid födseln. Det kan även förekomma obefruktade ägg vid födseln vilka honan brukar äta upp, dels för att ta tillvara på näringsämnen men även för att lämna så få spår efter sig som möjligt då doften kan locka till sig rovdjur. Ungarna föds i en fosterhinna och de har varsin moderkaka som de själva äter upp efter att de fötts. Detta ger dem en bra start i livet både vad gäller energi, näringsämnen och immunförsvarsuppbyggande ämnen. Ungarna klarar sig helt på egen hand efter födseln liksom hos de flesta andra reptiler. Ungarna kan hållas tillsammans en kortare tid efter födseln men det säkraste är att separera dem så fort som möjligt för att undvika bitskador eller stress. Det är viktigt att tänka på att ungarna växer snabbt och därför vara väl förberedd vad gäller större terrarium. De kan nå fullvuxen ålder redan efter ett år.
Ungarna kan matas med samma föda som de vuxna men maten behöver vara mer finfördelad. De bör äta dagligen. Det är viktigt att se till kroppens proportioner när man tar hand om växande individer då exempelvis en mycket stor kropp och ett litet huvud kan vara ett tecken på övergödning.