Allmänt

Man har uppmätt accelerationen på kameleonters tunga till 500 m/s², motsvarande c:a 50g. Precisionen är fantastisk, jag har aldrig sett en kameleont missa en syrsas huvud.

Det har länge förespråkats att kameleonter som sådana skulle vara svåra att hålla i fångenskap, och att det bara är experter som klarar av dessa djur. Det finns cirka 160 arter av kameleonter med extremer från regnskogs- till ökenlevande. Med detta sagt vill jag bara förklara att det inte går att generalisera - inte ens när det kommer till att hålla dem i fångenskap.

Jemenkameleonten är en trevlig art med många företräden som gör den till en bra kameleontart att börja med: Den är medelstor, upp till 25 cm från nos till kloak.

Faktorer som gör den här arten lämplig som första kameleont är bland annat att man kan avgöra könet på den redan vid kläckningen. Hanarna har en sporre på vardera bakfot som påminner lite om en sned häl. Arten behöver inte särskilt hög luftfuktighet, vilket gör att man problemfritt kan ha den ventilation som kameleonter föredrar. Jemenkameleonter äter oftast problemfritt och tröttnar inte på vissa insekter som andra arter kan göra. Det skulle gå att mata den med syrsor livet ut om man skulle vilja, men variation är att rekommendera. Den har dessutom lagom storlek, riktigt små arter kan vara krångliga att hitta mat till och om de blir sjuka är det inte så lätt att hantera dem rätt när de är såpass små. Utöver detta är det en fantastiskt vacker och färgglad art med attityd och drag.

Att välja kameleont

När du ska skaffa din kameleont är det viktigt att du vet vad du ska titta efter. Detta sammanfaller starkt med sjukdomssymptomen jag nämner senare. Ditt djur ska ha båda ögonen öppna och titta omkring sig. Det ska inte ha insjunkna ögon och svansroten ska vara jämn och utan konturer av bäcken eller andra ben. Inga uppenbara fysiska skador. Tyck aldrig synd om ett djur och försök aldrig »rädda« en individ som ser dålig ut. Detta är ett bra sätt att gynna dåliga uppfödare/säljare så fler djur får lida långt efter att du köpt ditt sjuka djur som dessutom kanske dör. Stöd inte dåliga säljare.

Jemenkameleontes utbredning på den arabiska halvön.

Utbredning

Jemenkameleonten återfinns i de sydvästra kustområdena av Saudiarabien och västra Jemen, bergsslätter och sluttningar. Där lever de under relativt karga förhållanden med stora luftfuktighets- och temperaturskillnader. Det har dokumenterats områden där det inte har regnat ordentligt på tre år, medan dagg och morgonskurar är vanliga. I andra områden regnar det upp till 1.000 mm per år.

Skötselkraven innebär att man behöver kunskap om dess naturliga förhållanden. Jemen har ett lågt slättlandskap längst kusten mot Röda Havet. Detta slättlandskap höjer sig tvärt till bergstoppar med höjder på upp till 4.000 meter över havet. En sådan extrem topografi skapar olika klimat. Fukt från Röda Havet stoppas upp av bergen vilket gör att låglandskuststräckan är varm och fuktig. När den fuktiga luften rör sig upp över bergen kondenseras vattnet och bildar regn längs de västra bergssluttningarna. Detta ger grund för en frodig växtlighet och rik insektsfauna. Det mesta av regnet når inte toppen av bergskedjan, så högslätterna är mycket torrare. Norrut mot Saudiarabien saknas berg, vilket ger en torr och karg miljö.

Naturliga habitat för Jemenkameleonten kan delas in i fyra olika typer:

1. Kustslätter; varmt och liten eller ingen nederbörd (mindre än 50 mm regn per år).
2. Västliga och östliga bergssluttningar; här trivs Jemenkameleonten och är vanligt förekommande. Här är inte för varmt, men fuktigt och en hel del regn faller, upp till 1.000 mm per år. Detta är även hem för den bibliska vandringsgräshoppan, kanonkäk för vår kameleont. Majoriteten av Jemenkameleonter i fångenskap härstammar från denna typ av habitat, eftersom de är lättast att »plocka« här.
3. Höglandsslätter; svala och relativt torra, 200 – 400 mm nederbörd per år, vilket förstås innebär lägre luftfuktighet än de tidigare två habitattyperna. I de övre högländerna kan temperaturen sjunka till under fryspunkten vissa nätter. Här har Jemenkameleonter under kalla nätter observerats söka skydd i skrevor i marken och i mitten av tjocka buskage.
4. Den karga Saudiarabiska västkusten; detta är tillhåll för en underart av Jemenkameleonten, (Calyptratus calyptratus calcarifer), vilken jag inte tänker gå närmare in på här.

Alla Jemenkameleonter ryms inte i de frodiga dalgångarna, så arten har utvecklats evolutionärt till hög tolerans för skillnader i luftfuktighet och temperatur för att kunna klara sig, till skillnad från andra vanliga terrariedjur som till exempel grön leguan som utvecklats i en miljö med stabila förhållanden. På detta sätt kan Jemenkameleonter konkurrera med sina artfränder genom att utnyttja habitat som inte är optimala.

Levnadssätt

Jemenkameleonten framställs ofta som en ökenkameleont, att de inte ska ha fuktigt alls, men det är inte sant. De kan leva i ökenmiljö på kartan, men man måste förstå begreppet mikrohabitat. Mikrohabitat är det förhållande som råder på en liten yta, alltså samma sak som att huggormar kan hitta en liten solbelyst plats där det är vindstilla och faktiskt riktigt varmt på våren, även om det är snö kvar på marken. Öken definieras inte av sand och värme, utan av mängden nederbörd per år, det innebär till exempel att det finns öken i Kanada och områden i Sahara som inte är öken.

Dessa djur kan hålla till i »oaser« där det är fuktigt jämfört med den omgivande miljön, inte tropiskt fuktigt, men ändå en markant skillnad. Det är också viktigt att förstå att det, trots att det inte regnar mycket på alla ställen, ändå bildas kondens och dagg i dessa mikrohabitat. Detta innebär att Jemenkameleonten, liksom de flesta kameleonter, inte dricker från vattensamlingar eller vattenskålar. Det är därför viktigt att ha ett droppsystem eller regnsystem i terrariet.

Utseende och beteende

Många ödlor termoreglerar genom att ha munnen öppen.

Jemenkameleonten tar upp vätska genom att dricka dagg från bladverk på morgnarna, samt att jag själv observerat dem ställa sig med huvudet nedåt och dricka av det vatten som rinner längs med kroppen under de korta duggregn som kan förekomma, även om detta beteende inte är beskrivet som arttypiskt. Artens karaktäristiskt stora »hjälm« har diskuterats mycket och en förklaring är just ansamlandet av dagg och duggregn. Den är troligen även »fettreserv« (egen observation från dissektion) och det har även spekulerats i att den kan ha att göra med artens förmåga att avge infraljud. Detta ljud är för lågfrekvent för att vi ska kunna uppfatta det med hörseln, men man kan uppfatta ett »knorrande« i handen när man hanterar sitt djur. Ljudet kan ha flera tänkbara förklaringar som att skrämma predatorer, aggressiv kommunikation mellan artfränder, eller att skrämma bort mindre insekter som myror och annat som kan bli ett besvär om de vistas på samma gren. Hjälmen kan även fungera som ornament för hanar för att hävda sig mot andra hanar och imponera på honor, vilket är den mest troliga förklaringen.

Jemenkameleonten har liksom många andra kameleonter, olika sätt att skydda sig mot predatorer. Dels gömmer de sig bakom grenar genom att platta till sig och vända kroppen så att grenen hamnar mellan kameleonten och predatorn. De har även en »gung-gång« där de svajar fram och tillbaka medan de går. Anledningen till detta är att många predatorer har utvecklat en förmåga att filtrera bort vissa typer av rörelser som är vanliga i naturen, så kallade sinusrörelser (pendelrörelser) som exempelvis vajande blad, för att lättare kunna urskilja ett byte. Detta kallas habituering. Genom att gunga smälter kameleonten in i en rörlig omgivning och försvinner i predatorns habituering. En enkel liknelse är t.ex. den tickande väggklockan som du inte hör eller stör dig på när du varit i rummet ett tag.

Terrarium

Det är svårt att rekommendera ett mått som är bra och funkar för alla. Teoretiskt sett kan man ha ett hur stort terrarium som helst åt sin kameleont. Problemet är att ha koll på den om det till exempel är en juvenil. I ett stort terrarium kan det bli problem att hitta maten. Har man vana och är händig kan man anpassa allt efter sin kameleont så den vet var matskålen finns och var den ska dricka – detta måste alltså ske individuellt för varje djur och går inte att få beskrivet i ett faktablad. För just juveniler är det därför oftast en fördel att ha ett mindre terrarium. Jag har personligen använt ett terrarium med måtten 37 × 37 × 75 cm (b × d × h) åt mina juveniler, men kan gott rekommendera ett mindre terrarium på 30 × 30 × 50 för riktigt unga djur. En vuxen Jemenkameleont bör få minst 100 × 50 × 100 cm (ännu större om kameleonten går över 40 cm i längd), men mått är som sagt svåra att uppge; det finns så mycket som kan avgöra hur djuret trivs i ett terrarium, bland annat inredningen.

Inredning

»Kameleonter kan inte flyga«. En självklarhet kanske, men om man tar en titt på flertalet kameleontterrarium skulle man kunna tro att denna självklarhet fallit i glömska. Det spelar ingen roll hur stort terrarium du har om kameleonten inte kan utnyttja volymen. Massor av grenar och växter är vad din kameleont har nytta av och vill ha, de gillar gömslen där de inte syns och nästlar sig in i grenverk som kan se för trånga ut i våra ögon. Öppna ytor är förknippat med ökad predationsrisk och inget en kameleont är intresserad av. Jag brukar sikta på att kameleonten ska ha ungefär en kroppslängd till en ny gren oavsett var den befinner sig; buskigare än vad de flesta tror eller tycker är estetiskt. Växter hjälper till att höja luftfukten och det får ditt terrarium att se snyggt ut. Viktigt att tänka på är att inredningen måste anpassas till kameleontens storlek, en ung individ ska ha samma proportioner som en vuxen, så inredningen blir med andra ord tätare för unga djur samt smalare grenar, som de kan greppa lätt. Bottensubstrat är enligt mig helt onödigt och kan ibland vara en risk. Din kameleont kommer inte att vara på marken, och ett bottensubstrat kan följa med när den äter vilket kan orsaka problem som förstoppning. Tidningspapper är lätt att byta ut, och din kameleont kommer troligen att utföra sina behov på samma plats vilket gör det lätt att rengöra då.

Temperaturreglering

En viktig sak är temperaturgradienten. Ett högt terrarium är naturligtvis det självklara valet och det hjälper till att skapa en temperaturskillnad; varmt uppe och svalt nere. En solplats är ett måste och just här kan man anpassa grenverket så att den kan sitta fritt och sola sig utan risk att bränna sig. Jag har sett bilder på riktigt otäcka brännskador, så räkna inte med att kameleonten vet vad som är bäst för den.

Det är eftersträvansvärt att ha ungefär 24° C längst ner och 28° C längre upp. Solplatsen ska naturligtvis vara varmare, exakt hur varmt är svårt att säga men huvudsaken är att djuret har möjlighet att värma sig när den vill utan risk för brännskador. Du ska kunna ha handen överallt där kameleonten kan vara utan att uppleva värmen som obehagligt varm, och kameleonten ska inte kunna komma åt värmekällan. En ordentlig nattsänkning är att rekommendera. Det kan ju vara svårt att komma under rumstemperatur, men jag vill påstå att det viktigaste är att det blir en temperaturskillnad, inte temperaturen i sig. Är det närmare 30° C på sina ställen på dagen och går ner till rumstemperatur på natten är det en bra temperaturskillnad tycker jag.

UV-ljus

De flesta kameleonter blir ljusa när de sover, och har man steglös nedsläckning så somnar de där de sitter, oavsett situation.

Kameleonter måste ha UV-ljus. Anledningen till att många ödlor kräver UV-ljus är för att de inte kan ta upp alla typer av kalcium direkt ur födan, utan måste metabolisera vissa ämnen i huden med hjälp av just UV-ljuset. Kalcium utgör cirka två procent av djurets vikt och är till 99 % ben. Den sista procenten kalcium styr hjärtrytm, muskelsammandragningar, enzymaktivitet, blodlevring, nervimpulser och andra cellfunktioner. Dessa funktioner är så viktiga för att uppehålla liv att kalcium tas från benvävnad för att uppehålla normal nivå i cellerna. Kan inte kroppen ta till sig nytt kalcium via födan så utarmas alltså skelettet med tiden. Denna transport av kalcium till och från ben styrs av hormoner. Kalcium tas upp i tarmen hos kameleonter. Plötsliga ökningar av fett i dieten minskar upptaget av kalcium, minskad pH i tarmen minskar upptag av kalcium, oxalsyra och dess salter minskar upptaget av kalcium (viktigt att ha i åtanke även när man matar foderinsekterna). Andra saker som påverkar upptag av kalcium är: kalciumtyp, kalciummängd, kalciumhalt i blodet, pH i maten, mängd och funktion hos vitamin D, med mera. Detta är en förenklad och kortfattad beskrivning av kalciumets funktion och betydelse och jag uppmuntrar alla att söka information och insikt i ämnet utanför denna artikel.

Jag rekommenderar en UV-källa i anslutning till solplatsen; UV-lampor/rör tappar effekt väldigt fort med avståndet och bör inte vara mer än 30 cm från djuret (beroende på UVstyrka) och solplatsen är ett ställe som kameleonten kommer att spendera stor tid vid. Jag föredrar de så kallade »compact D3 lamps«, som ser ut som lågenergilampor och går i en vanlig lampsockel. Det är dock »lysrör« och ska inte blandas ihop med de värmespotlampor som även finns på marknaden. Fördelen med dessa kompaktlampor är att de inte blir nämnvärt varma och jag brukar fästa dem i taket på insidan av terrariet med en reflektor i närheten av värmelampan. Försök har visat att kameleonter kan reglera sin exponering för UV efter behov, på samma sätt som de kan reglera sin temperatur. Tänk på att en UV-lampa/rör tappar sin effekt med tiden och den kan halveras redan efter ett halvår. Det kan därför vara ekonomiskt att investera i en UV-mätare så man kan kontrollera sina lampor/rör. Utöver UV och solplats så bör man ha en hel del ljus i terrariet, man kan med fördel använda lågenergilampor med reflektorer för att få mycket ljus utan att ge för mycket värme. Vanliga lysrör fungerar också bra.
Uppdatering: Jag kan varmt rekommendera de Solar raptor HID som finns på marknaden idag. De ger enormt mycket och bra ljus.

Ventilation

Ventilation är viktigt. Det används mer och mer »screen-cages« (nätburar) i länder där luftfuktighet och temperatur är högre än i Norden. Detta är inte helt lämpligt i min mening, det blir svårt att hålla någon luftfukt på det sättet. Glasterrarium har börjat anses som dåligt i USA, något som jag till viss del kan förstå. Anledningarna till att det skulle vara dåligt är många, exempelvis att luften blir för stillastående och att djuret kan få luftvägsinfektioner och svamp-/bakteriesjukdomar. Detta köper jag inte helt, man kan styra ventilation på ett bra sätt och jag har aldrig haft dessa problem. Vad jag däremot håller med om är att reflektion kan bildas och djuret stressas av att se sig själv. Detta kan förebyggas genom att till exempel måla insidan av glaset, målas utsidan skapar man en spegel.

Jag tycker att ett mellanting är att rekommendera, till exempel ett träterrarium med mycket ventilation eller en nätbur med täckta sidor. Fördelen med dessa är att man lättare kan modifiera terrariet vid behov och att man lättare kan ha ett dränage i botten. Med ett dränage kan man ha ett regnsystem som går ganska länge ett par gånger per dag utan att man överflödar terrariet och med den stora ventilationen kan man dessutom hålla luftfukten, som ett sådant regnsystem medför, nere. Jag tycker man kan sikta på att försöka hålla 60 – 65 % relativ luftfuktighet, även om det naturligtvis kommer att öka under sprayningen. Terrariet ska inte vara blött annat än vid sprayning, det ska kunna torka ut ordentligt mellan varven. Det är en balansgång mellan ventilation, värme och luftfukt som det tyvärr inte går att ge något exakt recept för, så man får testa sig fram vilket är halva nöjet.

Föda och vatten

En pudrad syrsa är inget som stoppar dessa tungor. Spetsen på tungan är både klistrig och greppar bytet så den bildar en sugkraft.

Jemenkameleonten kommer att äta det mesta du ger den, så det är upp till dig att se till att inte övergöda den. Rekommendationen att ge kameleontungar obegränsad tillgång till mat är i mitt tycke fel. Det är inte naturligt att få ett sådant överskott av uppbyggnadsmaterial för kroppen och det kan medföra deformationer och andra tillväxtproblem. Övermatning kan alltså leda till ökad risk för kalciumbrist eftersom kalcium inte kan upptas i proportion till andra näringsämnen. Det spelar ingen roll hur mycket kalcium man tillsätter eftersom upptaget är begränsat medan andra ämnen kan tas upp i långt större utsträckning. De ska ha mycket mat som ungar, men inte obegränsad tillgång. Det är svårt att ge ett definitivt recept för matning, faktum är att det krävs lite rutin. Det viktiga är att hålla koll på sitt djur; det ska inte magra av så man ser insjunkna områden på svansroten. Det finns inget matningsschema som passar alla individer. Vad man kan göra för att få en start-idé är att mata sin kameleont med så många insekter den vill ha, och sedan mata med en halv mängd av det, eller till och med en tredjedel. Använd gärna en matskål eftersom fria och ouppätna foderinsekter kan medföra att kameleonten tappar intresset för just den använda insekten, även om det inte är något man ser ofta hos en frisk Jemenkameleont.

Jemenkameleonten är dessutom känd för att sällan matvägra, något man också kan koppla till ett hårt liv i naturen där de tar alla chanser till att äta. Stark ätreflex innebär att djuret äter när det får chansen, utan hänsyn till vad det äter, eller om det ens är hungrigt, för vem vet när det blir mat nästa gång? Detta beteende är en fördel i ett habitat där konkurrensen om födan är stor.

Syrsor är ett bra basfoder som är lätt att få tag på. Gräshoppor och kackerlackor är relativt likvärdiga och kan med fördel användas. Zophobas och mjölmask kan användas som variationsfoder, men ska inte utgöra basen i kosten. De är båda feta och har ett svårsmält kitinskal. Zophobas är fetare än mjölmask, men båda dessa bör användas enbart som variation i kosten. Unga djur bör få insekterna pudrade med lämpligt vitaminpreparat varannan matning och vuxna djur någon gång i veckan. Kalciumtillskott kan ges minst lika ofta.

Jemenkameleonten äter även en del grönt, ytterligare ett sätt att få i sig vätska och näring under hårda förhållanden i naturen. Man kan ge sin kameleont lite gröna blad i form av maskrosor och små bitar av frukt, till exempel maskrosor och tunna äppelskivor. Överdriv inte grönsakskosten, i naturen är det mest ett sätt att ta till sig vätska, inte så mycket för näring – kameleonten ska dricka bra ändå. Självklart ska inga giftiga växter finnas i terrariet. Frukt kan tyckas vara omtyckt av kameleonten, men det betyder inte att det är bra. Mängden socker den får i sig av frukt är onaturlig och kräver vatten för att brytas ner, så det kan bidra till onödig vätskeförlust och påfrestningar för lever och njurar för ett djur som inte är utvecklat för denna typ av kost. Jag ger en tunn skiva äpple ibland, eftersom det innebär ett annorlunda kostintag och därmed lite variation i näringsinnehåll och vitaminer. All variation i kost är en liten hjälp på vägen att förebygga bristsjukdomar.

Jemenkameleonten är en bladslickare och dricker inte från vattenskål. Det finns de som hävdar att deras djur gör det, men det är inget man ska räkna med. Min erfarenhet är att det mest är djur med extrem vätskebrist som tar till så desperata metoder som att dricka från en vattensamling. Det kan ta upp till fem minuter för vissa djur att få igång sin drickreflex, så det bästa är om man kan ha ett regnsystem som får gå i några minuter två gånger om dagen. Detta kräver ett terrarium med avlopp, annars har man snart ett vattenfyllt terrarium. Det går förstås lika bra att handduscha terrariet och ha en droppanordning, där man samlar upp dropparna i botten för att undvika översvämning. Man kan få experimentera en del med placering och droppintervall innan kameleonten börjar dricka från dropp, men en bra start är en droppe per sekund. Ett enkelt sätt att fånga upp droppar är ett större plastglas man ställer under drippern. Jag brukar lägga ett tygstycke över med en gummisnodd runt och trycka ner i mitten av tyget, för att förhindra drunkningsrisk och att det dricks av vattnet när det kommer avföring i det.

Hälsa

När man har flera ungar tillsammans uppstår en naturlig konkurrens och det är inte ovanligt att ungar ur samma kull kan skilja mycket i storlek.

Stress är något som inte uppfattas som dödligt i vår vardag, men kameleonter är mycket känsliga för stress. Stress är de fysiologiska anpassningsreaktioner kroppen använder sig av vid både psykiska och fysiska ansträngningar. Det vill säga psykisk stress (till exempel åsynen av en predator) kan leda till lika mycket fysisk skada som fysisk stress (en faktisk retning eller skada av kroppen. En kameleont som utsätts för kontinuerlig/långvarig stress kan sluta äta, få sämre immunförsvar och därmed dö. Tecken på att ditt djur är stressat kan vara: Aggressivt/defensivt beteende som gapande, väsande, uppblåsande, mörka färger, rastlöst vankande i terrariet och/eller krafsande på glaset, stängda ögon på dagen, att gå/sitta på marken, aptitlöshet.

För att undvika stress är det viktigt att terrariet inte står i en trafikerad del av ditt hem, det är viktigt att de inte kan se övriga husdjur, det är viktigt att inte hantera djuren annat än vid absoluta nödfall. Det är få kameleonter man kan ha tillsammans, Jemenkameleonten är absolut inte en av de få. En mer eller mindre osynlig maktkamp kommer att äga rum som med all säkerhet kommer att stressa djuren tills en eller båda blir sjuk/sjuka. Kameleonter är mycket visuella och använder sina färger och teckningar för att hota varandra. Det är därför viktigt att man inte låter dem se varandra om man har fler, de kan bokstavligen ta död på varandra på håll. De är extremt aggressiva, även om det för oss kan tyckas vara väldigt sublimt. Att ha kameleonter tillsammans är inget som bara kan gå illa, det är något som ska ses som ett absolut tabu.

En kameleont som uppvisar tydliga sjukdomssymptom är ofta svår att rädda. Sådana symptom kan vara att den blundar (»sover«) på dagen, den håller sig långt nere i terrariet eller rent av på botten, den har svårt att hålla sig kvar i grenar, den äter inte, den är ovanligt inaktiv, den skakar i benen när den rör sig (OBS ej att förväxla med »gung-gång« – kameleonten gungar fram och tillbaka när den går).

Det viktigaste att hålla utkik efter är vätskebrist. En kameleont som har vätskebrist får ofta lätt insjunkna ögon, med ett mer markant veck där ögonlocket börjar. Vid extrem vätskebrist blir detta tydligare och ögonen kan bokstavligen försvinna in i ögonhålan. Vid vätskebrist får man se till att djuret får i sig vätska, exempelvis med pipett. Det är naturligtvis viktigt att ta reda på varför djuret har vätskebrist och se över drickanordningen. Man kan även hålla koll på avföringen; reptiler urinerar inte på samma sätt som däggdjur. Reptiler och fåglar utvecklas ju som foster i ägg och skulle riskera att förgiftas av ammoniak och annat som urin kan medföra. Som anpassning utsöndrar de urinsyra istället, mindre vattenlösligt och förgiftar inte fostret. Detta syns i avföringen som en vit substans. När avföringen är färsk ska urinsyran vara vit. Vid vätskebrist går den från vit till gul och vid allvarlig vätskebrist orange.

Att se till så att djuret äter riktigt är också viktigt, skulle det sluta äta får man gå igenom övriga skötselråd och se om där finns några brister, exempelvis temperatur, belysning och UV. Ett svagt djur som slutat äta är svårt att få igång, ofta medför stressen som uppkommer när man försöker behandla det att det bara blir värre. Man kan försöka att mata lätt sockrat vatten med pipett för att öka på energinivån så djuret har en chans att börja äta igen. Observera att det ska vara väldigt lite socker i vattnet, sockrets nedbrytningsprocess i kroppen är krävande och för stor mängd leder till ökad vätskebrist. En matskål som djuret ofta har översyn över är att rekommendera, exempelvis snett under solplatsen.

Skakningar i benen är ett allvarligt tecken på MBD (Metabolic Bone Disease, »kalciumbrist«), något som kan åtgärdas om man ser det tidigt. Veterinär bör alltid kontaktas vid denna typ av symptom. Största orsaken till MBD är brist på UV. Mer uppenbara symptom på sjukdomen är deformationer, svullnader i skelett och leder, svullna käkar och »extra leder« eller konstiga böjningar av benen (frakturer). Se mer om kalcium under »Terrarium->UV-ljus«.

Avel

Blivande moder innan hennes första obefruktade äggkull.

Honor blir i fångenskap tyvärr ofta könsmogna vid sex månaders ålder jämfört med ett drygt år i naturen och de lägger tre, ibland fyra gånger så många ägg som i naturen, vilket är ytterligare ett exempel på vad som händer när man ger dem en större tillgång till föda än vad de är evolverade för. En honas livslängd är starkt beroende av äggproduktionen. Det tär på hennes kropp att bilda många ägg och honor dör oftast några år tidigare än hanar. Har man en hona ska man vara försiktig med att mata upp henne när hon har ägg eftersom det mesta av näringen går till äggproduktion. När den naturliga begränsningen av föda undanröjs blir honor rena äggmaskiner. Detta är inte något att eftersträva. Det kommer att tära svårt på honan och kraftigt reducera hennes livslängd. Kvalitén på de individuella äggen kan också påverkas.

En hane har i naturen ett stort behov av att se stor, stark och frisk ut för att fler honor ska acceptera honom som partner och för att kunna hävda sig och sitt revir. Därför har de smalare kropp som de kan platta ut, vilket ger dem större yta och illusionen av att vara stora sett från sidan. I naturen har hanar ett visst revir. I detta revir kan det finnas en eller flera honor som håller sig på avstånd när det inte är parningstid. Detta innebär att man ska ta honan till hanen när man vill avla i fångenskap, gör man inte det så kan hanen bli aggressiv då han inte känner igen sig och vilja ta över det nya reviret istället för att para sig.

En hona som är redo att para sig behåller en neutral grön färg och sitter stilla eller rör sig långsamt bort tills hanen kommer fram och parar sig med henne. Om honan inte är villig att para sig blir hon mörk med gula prickar, gapar och väser. Då måste man ta bort henne och pröva en annan gång.

När honan är befruktad avsäger hon sig all uppvaktning från hanen genom att bli mörk/svart med ljusa/gula prickar, gapa och väsa samt gunga våldsamt fram och tillbaka.

En dräktig hona visar en speciell teckning, ofta mörk med gula och blå/turkosa prickar på ryggen. Det är viktigt att ge honor möjlighet att lägga ägg när hon är redo, annars kommer hon få komplikationer som äggbindning vilket slutar med döden. Även obefruktade honor lägger ägg! Det finns ingen grund för att Jemenkameleonter skulle få äggbindning lättare bara för att de inte är parade. Detta är den mest troliga anledningen till att myten »para sig eller dö« har uppstått. Folk som inte förstår att de måste få lägga ägg även om de inte är parade får som resultat döda honor för att de inte ger dem en äggläggningsplats, och de drar därför slutsatsen att honorna dog för att de var obefruktade – en felaktig slutsats.

En äggläggningsplats kan bestå av en hink med 30 – 40 cm torv, sand eller jord. Materialet ska vara så fuktigt att det går att gräva en tunnel utan att det rasar. Jag brukar stoppa ner honan i en hink som hon inte når upp till kanterna på när jag märker att hon börjar bli rastlös och provgräver här och var i terrariet. Detta verkar stimulera dem och misslyckas sällan. Sedan lägger jag en tygbit över hinken och hänger en lampa ovanför för att hålla en lagom temperatur. När honan är klar är det viktigt att hon får möjlighet att äta och dricka. Är hon mycket svag brukar jag ge henne vätska manuellt med några korn socker i, så hon får energi och därmed möjligheten att börja äta. Låt alltid honan slutföra sitt arbete med att fylla igen gropen efter sig när hon har lagt äggen. Det kan vara lockande att bara lyfta bort henne när hon är klar, men det kan skapa förvirring hos henne så hon börjar gräva igen och gör av med mer energi i onödan. OBS! Det ska alltid finnas en äggläggningsplats i terrariet även om man väljer att försöka med hinkmetoden som beskrivs innan. En lämpligt stor behållare med grävbart och fuktigt material, gärna 20cm eller djupare bör stå någonstans i terrariet.

1. Några dagar innan kläckning börjar äggen »svettas« lätt. Ytterligare någon dag och stora droppar börjar synas.
2. När vätskan läcker ut börjar ägget sjunka ihop.
3. Obefruktade och döda ägg kan ofta mögla och sjunka ihop. Friska ägg möglar nästan aldrig, men man bör avlägsna dåliga ägg ändå för att minska risken.
4. Efter 6-8 månader tittar en unge fram ur en klassiskt stjärnformad öppning.

1. Honan lägger äggen i en hink.
2. En enkel torrkläckare utan termostat.
3. 103 ägg i Vermiculit, Perlit, torv och vermiculit/torvblandning.
4. När jag sett att ungen ligger i mycket vätska så har jag lagt den på papper för att förhindra drunkning.
5. Ungen ligger ofta kvar i ägget upp till ett dygn innan den kommer ut med hela kroppen.

Ungar

Äggen kläcks efter sex till åtta månader beroende på temperatur. Det finns några olika varianter för hur Jemenkameleont ska kläckas, själv lät jag äggen gå svalt (22 – 25° C) de första tre månaderna för att sedan höja till cirka 26 – 28° C den sista hälften.

Ungarna kommer ut fullt utvecklade och börjar äta efter en dag eller två. Här gäller det att ha sina bananflugodlingar klara. Min kläckningsfrekvens låg på cirka 95 %, så planera noga för hur många ungar du tänker kläcka – med avel kommer ett stort ansvar och det finns ingen större ekonomisk vinst att göra på Jemenkameleonter. Räkna med att det är svårt att bli av med hälften av vad du tror.

Juveniler ska ha högre luftfuktighet och något högre temperatur. Deras relativa storlek gör att de lätt dricker från droppar som bildas när du sprayar terrariet. Det går bra att ha ungar tillsammans de första månaderna, men de bör separeras så snart det går och absolut innan de börjar närma sig könsmognad.