Allmänt

Vuxen hona i sitt naturliga habitat (norra Spanien).
Foto: Dennis Hägg

En medelstor semiakvatisk salamander från västra Europa med en väldigt typisk och vacker färgteckning. Den lever, likt de salamandrar vi har Sverige, normalt sett på land som juvenil och adult och söker sig till vattensamlingar under våren för att para sig, men kan i vissa fall även leva helt akvatiskt om förutsättningarna är goda. Precis som de allra flesta salamandrar trivs marmorvattensalamandern bäst i ganska låga temperaturer.

Förutom de allra vanligaste salamandarna i den svenska handeln, som eldbukssalamandrar (Cynops spp./Hypselotriton spp.), axolotlar (Ambystoma mexicanum) och tigersalamandrar (Ambystoma mavortium) är marmorvattensalamandern en av de salamandrar som är lättast att komma över och både i Europa och Sverige föds de upp med jämna mellanrum. Man bör dock ha i åtanke att det är en art med starkt skydd (bilaga 4 i habitatdirektivet (92/43/EEG) och därmed N-listade i Artskyddsförordningen (2007:845)), vilket bland annat innebär att man ska kunna styrka att både djuren i fråga och deras föräldrar är fångenskapsuppfödda (be alltid om uppfödarbevis när du köper dessa djur), samt att man inte får sälja avkomma i förvärvssyfte (i syfte att ge vinst). Liksom de flesta salamandrar är de förhållandevis lätta att sköta och billiga djur att köpa. Ger man dem rätt förutsättningar är de aktiva och vackra djur som kommer att leva länge.

Inga salamandrar ska hanteras annat i nödfall. Måste man hantera dem ska man använda engångshandskar eller ha rena och fuktiga händer, då deras hud är väldigt känslig. Undvik att ha dem långvariga perioder i handen, eftersom händernas ca 35 grader fort värmer upp deras kropp till dödligt höga temperaturer. Då alla salamandrar har gifter i huden (av varierande styrka och mängd) är det viktigt att tvätta händerna efter hantering och inte ta med händerna i ögon eller andra känsliga delar av kroppen.

Den närbesläktade Triturus pygmaeus är mindre både som larv och fullvuxen men i övrigt är skötseln i princip den samma som för T. marmoratus. T. pygmaeus är dock ovanligare i terrariesammanhang (men föds regelbundet upp i Europa även den). Den typiska färgteckningen till trots är marmorvattensalamandern också nära släkt med den större vattensalamandern (Triturus cristatus), som finns i Sverige, och i Frankrike finns en övergångszon med naturliga hybrider mellan dessa två arter.

Utseende och beteende

Marmorvattensalamandern har en kraftigt byggd, svart kropp med ett grönbrokigt mönster som kan variera stort mellan olika individer. Magen är mörk med små vita prickar. Honor och yngre individer har en orange rand längs med ryggraden som sträcker sig till svansspetsen, medan hanar utvecklar en ryggkam som ökar i storlek under parningssäsongen.

Vanligtvis blir den kring 15 cm lång men kan bli ännu några centimeter längre, honorna blir lite större än hanarna. På land lever den ett ganska undanskymt liv under löv och förmultnande stockar och är framförallt aktiv under natten. Under senvintern och våren söker den sig till dammar för parning, men vissa individer och populationer kan stanna kvar i vattnet under hela året. I terrarium ser man dem ofta aktiva även under dagen, särskilt när man håller dem akvatiskt.

Terrarium

Det finns ett par olika metoder för att hålla marmorvattensalamandrar. Antingen kan man hålla dem på land under hela året förutom under parningssäsongen, då man flyttar över dem till en akvatisk miljö, eller så kan man hålla dem helt akvatiskt under hela året med små landdelar eller flytande korkbark där de kan kliva upp om de vill. Ett tredje sätt är att erbjuda dem både en stor landdel och vattendel för att de själva ska kunna välja om de vill vara på land eller i vatten. Alla dessa sätt har sina för- och nackdelar men samtliga fungerar för det mesta bra.

Hur villiga djuren är att vara på land eller i vatten kan dock skilja sig mycket mellan olika individer och håller man dem exempelvis akvatiskt och man märker att de ofta sitter på landdelarna eller klättrar på glaset är det bäst att flytta över dem till ett landinrett terrarium, deras hud förändras mellan terrestra och akvatiska perioder och i värsta fall kan djur i landfas drunkna om man tvingar dem att vara i vatten. Särskilt små juveniler är oftast mer benägna att hålla sig på land och har lätt för att drunkna. Det är förhållandevis aktiva salamandrar, särskilt under akvatiska perioder, och det är därför bra om man ger dem så mycket utrymme som möjligt.

Landdelen i terrariet bör ha minst några centimeter jord som botten med gott om löv, mossa, stenar och barkbitar som gömställen, det är bra att erbjuda en fuktgradient genom att duscha områden i terrariet olika mycket, men landmiljön ska aldrig vara dyngsur eller kruttorr.

Vattendelen/akvariet ska vara välplanterad och ha stillastående vatten. Några vattenväxter som brukar fungera bra i lägre temperatur och med relativt lite ljus är bland annat vattenpest (Elodea canadensis, OBS! Detta är en invasiv och problematisk art i vissa delar av Sverige, främst i söder, undvik att spola ner växtdelar utan kasta hellre i soporna), ricciamossa (Riccia fluitans), javamossa (Vesicularia dubyana), hornsärv (Ceratophyllum demersum), hästsvans (Hippuris vulgaris) och andmat (Lemna spp., OBS! Växer snabbt och skuggar växter nedanför, väldigt svår att få bort när den väl etablerat sig). Använder man ett filter ska det vara av mindre kraftig modell och gärna med något som bromsar upp vattenströmmen som skapas. Vattenbyten gör man som med vanliga akvarium, 10-30% varje eller varannan vecka. Det är viktigt att låta akvariet vara igång några veckor för att bygga upp en bakterieflora innan man introducerar några djur och vid vattenbyten bör man låta det nya vattnet stå ett par dagar innan man häller i det för att kloret ska hinna avdunsta. Det finns även vattenpreparat som går att behandla vattnet med om man inte vill vänta. Många preparat innehåller dock jod, vilket ska undvikas då det påskyndar metamorfosen hos yngel, eller påbörjar den hos eventuella neotena individer (ovanligt, men förekommer bland annat hos T. pygmaeus).

Marmorvattensalamandern ställer inga höga krav på ljuset och vissa har hållit arten framgångsrikt helt utan ljuskällor. Men för att bäst kunna styra dygnsrytmen, ha levande växter och få terrarium och djur så fina som möjligt (genom att framhäva de vackra färgerna på bästa sätt) kan man gärna använda en ljuskälla med brett färgspektrum och högt Ra-(CRI-)värde i förhållande till dagsljus. UV-ljus eller extremt starka ljuskällor är inget som rekommenderas. Lågenergilampor, T5-lysrör eller LED-lampor kan vara lämpliga då de producerar förhållandevis lite värme.

Marmorvattensalamanderns temperaturkrav är kanske det som är svårast att tillgodose när man bor i en lägenhet eller hus utan källare eller liknande svalt utrymme. Man bör eftersträva att hålla temperaturen runt 20 grader (maximalt) på sommaren, även om temperaturer upp mot 25 grader oftast inte är några problem under kortare perioder. Vid högre temperaturer är det bra om man kan få ner värmen några grader under natten åtminstone. Läs gärna artikeln "Kylningsmetoder - Hur man lyckas hålla salamandrar i varma bostäder" för tips på hur man kan hålla temperaturen så låg som möjligt i vanliga bostäder. Under vinterperioden är 4-5 grader en bra riktlinje.

Föda

Marmorvattensalamandern är tacksam att mata, den äter det mesta som får plats i munnen (vilket är mer än vad man kan tro). Daggmask (Lumbricus terrestris) är bra och nyttig basföda, är maskarna väldigt stora kan man klippa dem i mindre bitar. Metmask (Dendrobaena spp.) och kompostmask (Eisenia fetida) fungerar för det mesta bra men vissa maskarter kan ratas av vissa individer. Detsamma gäller för olika arter av sniglar, som också är lämplig mat att ge dem. Är salamandern i vatten går det även bra att mata med frusen mat, som till exempel mygglarver, och på land kan man mata med vanliga foderinsekter som syrsor, kackerlackor och liknande.

Hur mycket och ofta man ska mata beror bland annat på temperaturen, ju varmare desto mer mat behöver den. Från några gånger i veckan på sommaren till att kanske helt sluta mata på vintern om temperaturen går ner mot ca 4 grader. Varken smala eller överviktiga djur är bra och man får bilda sig en uppfattning om normal kroppsform och försöka justera födan efter det. Växande djur är ofta lite slankare än fullvuxna och honor som bär på ägg kan vara rejält tjocka utan att det är någon fara. En frisk och välnärd marmorvattensalamander kan överleva många veckor utan mat om det skulle krävas.

Könsbestämning

Hanarna får under parningssäsongen en tydlig kam på ryggen och svansen och en svullen kloak. Även under resten av året syns en mindre förhöjning längs med ryggraden. Det tar mellan 2-4 (ibland upp till 7) år från metamorfos tills marmorvattensalamandern blir könsmogen.

Avel

För att avla på marmorvattensalamandern behöver den en ordentlig temperatursänkning på vintern, 4-5 grader i ett par månader är en bra riktlinje. Temperatursänkningen bör ske successivt och man kan även minska antalet ljustimmar för att korta ner dygnen på hösten (och öka igen på våren). När temperaturen går upp igen på våren bildar hanarna en ordentlig ryggkam och de söker sig till vatten, håller man dem på land under vintern flyttas de över till en akvatisk miljö, man kan sätta ner dem på ett par bitar flytande korkbark eller liknande så får de gå ner i vattnet när de själva vill. Hanarna uppvaktar sedan honorna genom att sprida dofter med hjälp av att vifta med svansen (detta sker alltså under vatten). Uppvaktningsperioden kan pågå i flera veckor eller till och med månader. Efter en lyckad parning lägger honorna 200-300 ägg på växter med blad av lämplig storlek, även äggläggningen kan ta många veckor att slutföra. Det är bra att erbjuda honorna olika bladstorlekar, men oftast väljer de att lägga på växter med relativt små blad. Man kan även klippa plastbitar i tunna remsor, binda dem till en sten och lägga ner dem i vattnet.

När äggen lagts är det bäst att plocka bort dem (växterna/plasten de sitter på), för att undvika kannibalism på ägg och sedan larver. På grund av en genetisk defekt kommer hälften av äggen att dö efter en tid och det kan vara bra att plocka bort dessa ägg för att inte mögel ska sprida sig till de friska äggen. Äggen kläcks efter 2-3 veckor och de 8-10 mm stora larverna börjar äta några dagar efter att de kläckts. De är strikta karnivorer (till skillnad från de flesta grodyngel) och behöver levande föda av väldigt liten storlek. Bra foder är bland annat nykläckt artemia, vattenloppor (Daphnia spp./Moina spp.) och hoppkräftor (Cyclops spp.). Antingen kan man odla detta foder själv, håva från dammar eller ibland köpa från välsorterade akvariebutiker. Allt eftersom larverna växer kan man erbjuda dem större foder, till exempel mygglarver, enkyträer, grindalmask och mask klippt i små bitar. Redan efter 2-3 månader brukar larverna vara drygt 5 cm och redo för metamorfos. Deras gälar minskar i takt med att lungorna utvecklas och färgen förändras. I detta läge är det viktigt att ge dem en lättillgänlig landdel, till exempel genom att luta akvariet så att det blir en sluttande "strand", och vara noga med att akvariet är rymningssäkert. När de kommit upp på land kan man mata dem med smått foder, som bananflugor, små syrsor och små eller uppklippta maskar.