Allmänt

Eldsalamandrar är ett artkomplex som omfattar sju arter, där fyra av dem har sina egna underarter. Här beskrivs Salamandra salamandra, en art med 25 underarter inklusive nominatformen och en av de största europeiska salamanderarterna. Eldsalamandrar är vackra och överraskande smarta groddjur, sannolikt hålls de som terrariedjur främst tack vare sina kontrasterande färger, intressanta nattliga aktivitet och beteenden. Arten åtnjuter ett gediget skydd i hela Europa, men är numera möjlig att hitta på terrariemässor och bland privata uppfödare. Den vanligaste underarten är Salamandra salamandra terrestris, som ofta förekommer i färger från gult över orange och till rött. Vanliga S. s. terrestris är oftast den billigaste underarten, samtidigt som starkt färgade individer kan vara de dyraste. Priserna på andra underarter av eldsalamander ligger medelhögt, beroende på förekomsten i naturen, hur lättavlade de är i fångenskap samt hur stora kullar de får. Men även andra faktorer i värderingen kan skilja. Sådant som ålder, kön, hälsa, färg - samt att varje uppfödare har sina egna preferenser påverkar prisbilden.

Underarterna skiljer sig inte bara i form och färg, utan även i beteendet. Samtliga kräver liknande livsvillkor och kost. Också uppfödningen kräver liknande villkor, men varje underart har sin egen, specifika karaktär. Detta beror på det faktum att dessa salamandrar är spridda över ett stort område som omfattar större delen av Europa. Den naturliga miljön för varje underart skiljer sig något från de övrigas. Vad som däremot inte skiljer sig är att de alla har liknande födopreferenser, att de föredrar svala temperaturer, att de är nattaktiva, samt vad gäller reproduktionprocessen, som förstås behöver tillgång till vatten. Några undantag är S. s. bernardezi och S. s. alfredschmidti som kan föda fullt utvecklade ungar på land.

Dessa djur är ganska känsliga för villkor som temperatur och fuktighet och endast om detta systematiskt kontrolleras kommer eldsalamandrarna att visa sin sanna natur och kan då ge ägaren extraordinära observationsstunder. Jag skulle inte rekommendera dem som husdjur för barn eftersom en liten mängd giftiga ämnen finns i körtlar i eldsalamanderns kropp. Salamandrar bör därför inte tas alltför ofta i händerna (händerna ska tvättas före (utan tvål) och efter varje gång man har rört salamandrarna). Viktigt att veta är att oljan i människors hud och svett är skadlig för salamandrar. Landlevande salamandrar bör i allmänhet inte störas för ofta, eftersom det kan leda till minskad aptit och/eller beteendestörningar, och i förlängningen - förlust av viljan att leva... Eller, åtminstone tills eldsalamandrarna vant sig vid mänsklig närvaro i sin omgivning. När du genom detta lyckats få salamandrarnas tillit - kan de bli mycket modiga - matas från hand (med pincett) och gärna följa efter sin uppfödare längs glaset i terrariet.

Utseende och beteende

På eldsalamandrars rygg är den svarta huden försedd med ett mönster av gula fläckar eller strimmor. Mönstrets färg kan även vara orange eller till och med röd. I undantagsfall förekommer eldsalamandrar utan mönster (helt svarta alpsalamandrar: Salamandra atra och Salamandra lanzai) eller albino. Alla Salamandra salamandra underarter har en dubbel linje av giftkörtlar som löper ända ut på svansen. Det finns också två ytterligare rader av körtlar på båda sidor av kroppen.

Färgernas mönster, samt storlek och form på kroppen varierar mellan underarter. Dessa varierar även mycket under djurets liv. Till exempel, på underarten S. s. bernardezi är kroppen täckt med strimmor som juvenil, men kan i vissa fall bli nästintill helt gul när den blir vuxen. Hos S. s. gallaica finns röda fläckar på huvudet. Den första mönsterfärgen utvecklas vid den tidpunkt när larven genomgår metamorfos, strax innan den går upp på land. Däremot kan mönstret på huden variera under livet. De är i regel mest kontrastrika som halvvuxna. Vanligtvis blir sedan de mörka partierna mer grågrönt och de gula och röda avtar i kontrast vid vuxen ålder.

S. s. gallaica - Juvenil
(Foto: Eike Amthauer)

S. s. gallaica - Subadult
(Foto: Eike Amthauer)

S. s. gallaica - Vuxen
(Foto: Eike Amthauer)

De flesta eldsalamandrar blir vanligtvis omkring 14-15 cm långa, men dessa djur är långlivade och kan i extremfall bli upp till 28cm som fullvuxna, medan några underarter uppnår mer blygsam storlek.

Eldsalamandrar lever på land och är framför allt aktiva under natten (när de är lite mer vana vid människor och ljus, kommer de ut från sina gömställen redan på kvällen). Då är det rätt tid för matning och observation. De gillar att utforska utrymmet - tittar gärna in i varje hål och testar varje gömställe. Matningen är ett underbart spektakel på grund av jaktbeteendet och sättet att äta. Lyckligtvis kan inte vuxna eldsalamandrar klättra över glaset (Små ungdjur kan däremot lyckas få fäste), men de gillar även vissa högre platser i terrariet och från tid till annan gillar de att kolla av området.

Rengöring bör ske under dagtid, för det är under dagen som eldsalamandrar vilar gömda i fördjupningarna under löv, bark, mellan grenarna och (mindre ofta) i jordgropar. Under denna tid bör det vara lugnt och tyst, undvik allt som kan medföra deras plötsliga uppvaknande eller sådant som kan skrämma dem.

Under hösten kan man observera deras parning och efter vintern ger dräktiga honor upphov till nya larver i dammar, inte för djupa och med färskt väl syresatt vatten. Parning av underarter från varmare länder kan ske vid olika tider på året också. Parningssäsongen kan styras för alla eldsalamandrar genom att manipulera temperaturen och luftfuktigheten i terrariet (mer om detta i avsnittet Avel).

Terrarium

(Foto: Adrian Reszka)

I naturen lever eldsalamandrar i skogen på marknivå och de lever ett ganska hemlighetsfullt liv i sval och skuggig miljö. Fuktigt, men aldrig vått och vattensamlingar behövs endast i reproduktionsprocessen.

Alla eldsalamandrar är ganska nyfikna och förtjusta i att utforska sin omgivning, ju större behållare, desto bättre. Man bör dock tänka på att det kan bli svårt att hitta salamandrarna om man har väldigt stort terrarie.

Då det kan skilja en del i storlek mellan de olika underarterna så bör terrariet anpassas efter individernas storlek. Enligt L80 (Länsstyrelsens riktlinjer), så kräver marklevande salamandrar med en storlek över 20cm, 0,5kvm i yta. Är de däremot under 20 cm så räcker 0,4kvm och under 15 cm så räcker 0,35kvm. Detta är dock minimimått och det är inget som säger att man inte kan ha större än dessa mått. Eftersom eldsalamandrar är marklevande, behöver terrariet inte vara högt, 30 - 40 cm är tillräckligt. Den låga höjden underlättar också städning och annat arbete i terrariet.

Salamandrar är känsliga för alltför hög fuktighet, så till det första lagret av underlaget rekommenderas lecakulor eller någon annan typ av dränerande material för att föra bort fukt från toppskiktet av substratet. Kom ihåg att innan man lägger ett ytterligare lager av substrat, lägger man ett nylonnät för att undvika att skikten blandas. Som nästa skikt rekommenderas ren jord, torkad torv, eller färdiga tropiska substrat från djuraffären. Personligen rekommenderar jag en jämn blandning av alla tre för att de alla har sina olika fördelar, som tillsammans blir ett verklighetstroget och naturligt skikt. Sedan kan man lägga en blandning av mossa och löv som marktäckare.

För att minska risken för stress under städning och för att säkerställa lugna viloplatser för salamandrarna under dagen, är det viktigt att gömställen är anpassade till djurens storlek. För detta ändamål används med fördel stora barkbitar, konstruktioner av trädgrenar och/eller stora löv. Växter som används till terrariet bör vara typiska för undervegetationen - ormbunkar, mossa, gräs. Undvik växter som bär frukter, som av misstag kan förtäras och förgifta ett djur. Dessutom, om det bor flera salamandrar i terrariet, bör det inredas så att varje individ har sitt eget gömställe. Var och en av salamandrarna har sin egen karaktär, några av individerna kommer att hålla sig tillsammans under samma gömställe, medan andra föredrar att vara ensamma.

Temperatur & ljus

Alla eldsalamandrar tycker om svalt klimat och temperaturen i terrariet bör inte överstiga 20°C. Detta bör man hålla ett vaksamt öga på, eftersom redan ett par dagar i för hög temperatur kan resultera i aptitlöshet och på lång sikt svaghet och sjuklighet som i förlängningen resulterar i djurets död. Om du har problem med att upprätthålla lägre temperaturer i din behållare, kolla de rekommenderade avkylningsmetoderna i artikeln av Dennis Hägg: "Kylningsmetoder - Hur man lyckas hålla salamandrar i varma bostäder"

Belysning är inte nödvändigt, men om du bestämmer dig för att använda en ljuskälla, får den inte skapa någon ytterligare värmetillförsel. Eldsalamandrar behöver inte UVB, vanliga dagsljuslampor är fullt tillräckligt, men dessa ska inte användas 24 timmar om dygnet. På natten kan alternativet vara blålampa för mörkerseende, som också kan säkerställa djurens dag-natt-cykel. Tyvärr är de flesta tillgängliga nattlampor avsedda för reptiler och de höjer temperaturen, kom ihåg att montera sådana lampor högt över terrariet så att värmetillförseln minimeras.

Vatten & fuktighet

Honor behöver tillgång till färskt, fristående vatten för att kunna föda sina larver (med undantag från de underarter som föder färdigutvecklade ungar), så när det är dags måste det tillhandahållas. För att åstadkomma detta, bör du förbereda en lättsam nedstigning till vattnet. Ett enklare sätt är att placera en vattenskål med rent vatten i terrariet (vattenskålen får gärna finnas året runt). OBS! Viktigt att vattnet inte är djupare än 5-6 cm och att honan enkelt kan komma ur vattnet eftersom eldsalamandrar är ganska usla simmare och kan lätt drunkna på grund av sin vikt och klumpighet. Efter födseln av larverna, bör de små flyttas till en separat tank.

Efter larvperioden behöver eldsalamandrarna inte längre tillgång till vattensamlingen och mark/luftfuktigheten bör hållas på en moderat nivå som eldsalamandrar föredrar. Detta kan styras genom att man sprayar behållaren en, två eller tre gånger i veckan beroende på hur snabbt terrariet torkar ut. Kom dock ihåg att alltför mycket fukt i miljön under längre perioder ogillas av eldsalamandrar. Om växtligheten i behållaren kräver täta insatser av återfuktning, är det viktigt att skapa flera torra platser för salamandrarna också.

Föda

(Foto: Adrian Reszka)

Eldsalamandrar är ganska glupska och deras kulinariska sida välutvecklad, smaken är ganska bred. Det finns också mer än en metod för matning. De kommer ut för att jaga på kvällen och på natten. Några underarter är mer glupska än de övriga (exempelvis portugisiska S. s. gallaica eller grekiska S. s. werneri). Honor av alla underarter har en tendens att gå upp i vikt, särskilt under dräktigheten, men det är ingen anledning till oro så länge de inte blir överdrivet tjocka.

För att våra salamandrar ska vara starka, aktiva och växa hälsosamt, bör de ges en varierad diet. Något som inte bör ge upphov till problem, eftersom eldsalamandrar gillar många typer av levande insekter. Utöver dessa kan en del foderdjur som är allmänt tillgängliga i naturen vara lämpliga, till exempel daggmaskar, vita sniglar, spindlar, gräshoppor, tusenfotingar, etc. I zoobutik man kan fylla på ytterligare med syrsor (protein) och mjölmaskar (fetter), medan man i akvariebutikerna kan köpa fluglarver och liknande. Med fler eldsalamandrar rekommenderas att starta egna odlingar av exempelvis syrsor, daggmaskar och mjölmaskar.

Eldsalamandrar finner sina foderdjur genom rörelse. Därför bör foderdjuren vara levande. Eldsalamandrar är inte så förtjusta i torkade och konserverade insekter. De ser bättre i mörker och då jagar de helst levande byten som placerats i terrariet. Eldsalamandrar som smyger på och tar tag i bytet är ett stort spektakel, det är därför många uppfödare väljer detta sätt att mata, samt varierar antalet insekter från gång till gång. Om du väljer den här metoden, måste du komma ihåg att komplettera dieten med daggmaskar, men dessa bör inte lämnas i terrariet, eftersom de gömmer sig i substratet och blir svårfångade. Daggmaskar är en viktig del av salamandrarnas diet i naturen. Inte heller sniglar bör lämnas i terrariet. De kommer ganska snabbt att lämna obehagliga, klibbiga fläckar överallt. Det är också viktigt att komma ihåg att insekter som inte blir uppätna av salamandrarna ska tas bort eftersom de kan irritera och även bita salamandrarna.

Den bästa matningsmetoden som rekommenderas är att sakta men säkert anpassa sina salamandrar till matning med pincett. Man bör uppmuntra djuren till att fånga fodret genom att röra det framför djuret. Genom denna metod uppnås full kontroll över den exakta mängden foder varje salamander tar och hur deras aptit är, så att man redan i ett tidigt skede kan upptäcka sjukdomssymptom och sätta in åtgärder snabbt.

Eldsalamandrar ger sig på även mycket stora byten, men då uppstår ofta problem att svälja. Därför är det bättre att dela stora daggmaskar i mindre bitar innan de serveras. Insekter bör storleksanpassas till den enskilda salamanderns gap och sväljförmåga.

För mjölmaskar rekommenderar jag en matskål som förhindrar flykt (Finns i zoobutiker). Detta gäller dock inte för övriga insekter. Detta underlättar visserligen matning och rengöring, men djuren vänjer sig snabbt vid matplatsen och blir lata så att de inte vill jaga andra bytesdjur. De blir mindre aktiva och blir lätt överviktiga. Nya studier visar att mjölmaskar framför allt är en fettkälla, därför bör de användas sparsamt och endast som foderkomplement.

Ungdjur bör matas varje dag eller flera gånger i veckan tills de uppnår vuxen ålder. Vuxna kan matas två/tre gånger i veckan och vid behov kan de vara utan mat i några veckor. Denna kunskap bör emellertid inte "missbrukas", eftersom när djurens vikt går upp och ner kan det medföra negativa effekter.

När det gäller kosttillskott och vitaminer är det inte nödvändigt om kosten är varierad. Foderinsekter kan förbättras ytterligare näringsmässigt genom att man matar insekterna med till exempel fiskmat i ett par dagar innan de serveras till salamandrarna, men insekter som fångats i naturen (i en frisk och ren miljö) är ändå den bästa källan till vitaminer och mineraler.

En del uppfödare menar att man bör krossa mjölmaskarnas käftar innan de ges till salamandrarna, för att undvika bett i salamandrarnas mage. Jag tror personligen att det inte är nödvändigt annat än till yngre växande individer som kan vara känsliga tiden efter metamorfosen.

För att förhindra att syrsor snabbt springer undan, rekommenderar en del uppfödare att man kapar syrsornas bakben. Jag rekommenderar att man istället placerar syrsorna i kylskåpet en timme före utfodring. Vaxmottlarver är lättspjälkade foderdjur vars näringsinnehåll lätt tas upp av salamandrarnas mag-tarmsystem och denna föda kan ges under karantän och under hela behandlingsprocessen vid sjukdom.

Könsbestämning

Eldsalamandrarnas vikt beror delvis på att de äter mycket vid god tillgång till föda och bland alla underarter är det vanligt att honorna blir lite större och mer robusta än hanarna. Hanarnas har en körtel vid kloaken som svullnar upp efter könsmognad. Lättast är att jämföra kloakens storlek i profil från sidan.

Avel

Eldsalamandrar når könsmognad mellan två och fyra års ålder, beroende på diet, övervintringsperioder, men i fångenskap är det oftast under det tredje levnadsåret djuren blir könsmogna. Parningen och perioden när honan går dräktig sker på land, men när honan ska föda sina larver behöver hon en vattenbehållare som inte får vara för djup eftersom då kan honan drunkna, 5-6 cm är lagom. Lämpligen sätter man in en extra vattenbehållare för detta ändamål.

För lyckad avel med de nordliga underarterna (S. s. salamandra, S. s. terrestris och delvis S. s. fastuosa) bör de övervintras/dvalas vid 2-8 grader i 2-3 månader. Detta kan man åstadkomma i exempelvis en gammal potatiskällare eller i kylskåp. Man kan använda en väl ventilerad plastburk med fuktigt hushållspapper, mossa eller annat som kan hålla fukt. Det är viktigt att det varken blir för torrt eller för fuktigt. Man kan kontrollera fuktigheten en gång per vecka, men bör inte störa allt för ofta.

I naturen inleder de mindre hanarna vanligen sin uppvaktning under höstmånaderna (Ibland tidigare hos vissa underarter), men i terrariet kan uppfödaren styra detta genom att manipulera temperaturen och korta ner ljustimmarna under dagen. Det är också lämpligt att sänka temperaturen med några grader. Terrariet med paret kan med fördel placeras i ett svalare och mörkare utrymme. En månad under senhösten för att stimulera parning, och några veckor under våren innan honan lägger larverna.

Parningsdansen påminner lite om brottning. Hanen håller sig fast under honan med sina framben runt hennes. Under denna omfamning producerar hanen en s.k. "spermatofor" på marken. Det är som en liten klisterklump av sperma som absorberas av honans kloaköppning.

Yngel av eldsalamander

I naturen omfattar dräktighetsperioden hela vintern och efter 4-9 månader (beroende på art/underart) börjar det bli dags för honan att föda (våren i naturen). Honorna söker efter så lindriga nedstigningsplatser som möjligt till det grunda vattnet. Med bakkroppen nedsänkt i vattnet föder honan 15-70 larver, antalet varierar med vilken underart av Salamandra salamandra det handlar om. I motsats till vattensalamandrar är eldsalamanderns larver mycket större (2 - 2,5 cm) och har redan färdigbildat alla fyra extremiteter, men de är ändå beroende av vattnet för att andas. Ett undantag är S. s. bernardezi och S. s. alfredschmidti, hos vilka larverna redan kan vara fullt utvecklade och födseln sker på marken. Det rekommenderas att larver omedelbart efter födseln flyttas till en separat, tidigare förberedd mindre tank med färskt, väl syresatt och gärna filtrerat vatten. De bör matas rikligt med en blandning av små foderdjur, såsom vattenloppor (“Daphnia" och "Moina”), Artemia, och hoppkräftor (Cyclops). Man kan själv odla dessa foderdjur, eller håva i naturen. Efterhand som larverna växer, kan man erbjuda dem större typer av levande foder, såsom mygglarver, enkyträer eller småbitar av daggmaskar. De är mycket kannibalistiska, dvs små grupper + mycket mat. Vattnet behöver inte vara filtrerat men bör åtminstone hållas hyfsat rent.

Larverna växer snabbt och vid hög temperatur och gott om föda kan de redan efter en period på omkring 4-5 veckor ha fördubblat sin storlek till cirka 5 cm. Då är de redo för metamorfos och därefter kan de skifta till ett liv på land. Var noga med förberedelserna för förflyttningen upp på land genom att se till att det finns en lättklättrad uppstigningsplats och något litet gömsle på landdelen. Det kommer att dröja flera dagar innan lungorna är helt stabiliserade och tills aptiten återkommer.

De unga eldsalamandrarna kan man hålla i ett mindre terrarium som är lätt att rengöra. Där matas de rikligt med samma foder som för de vuxna, men i mindre bitar tills dess att de vuxit på sig såpass att de blivit större, tyngre och mer robusta. Efter omkring en månad liknar de miniatyrkopior av sina föräldrar i kroppsform och färg. Då kan man avgöra hur de kommer att se ut som vuxna, men kom ihåg att djurets färger och mönster kan variera över hela eldsalamanderns liv.