Diamantpyton (Morelia spilota spilota)
Kristian Fossmo (2017-09-08)
Omslagsfoto: DKPythons
Diamantpyton (Morelia spilota spilota) är en medium till stor, relativt slank underart av Australiens Morelia spilota ssp. Som vuxen väger den mellan 1,5-4 kilo och blir oftast runt 2 meter, något längre exemplar är dock inte ovanliga. (Slip & Shine 1988a; Slip & Shine 1988b).
Studier på vilda diamantpyton visar på sexbaserad dimorfism, vilket i detta fall betyder en storleksskillnad mellan könen. Könsmogna hanarna som studerats har i regel varit mindre och har haft en medellängd på 167cm, med ett spann mellan 143-182cm. De könsmogna honorna som studerats har varit något större och uppvisar en medellängd på 194 cm, med ett spann mellan 182-230cm. Sporrarna är även längre och tjockare hos hanarna än hos honorna (Slip & Shine 1988c).
Grundfärgen är mörk med vita eller olivgrön/gröngula små fläckar. Områden sprida över kroppen med ljusa eller creamefärgade fläckar som påminner om diamanter har gett den sitt populärnamn.
Utbredning
I vilt tillstånd återfinns diamantpyton vid Australiens sydöstra kustområde i New South Wales och Victoria (reptilesofaustralia). Biomet i området består av tempererad regnskog, vilken karakteriseras av relativt milda temperaturer och mycket nederbörd (Ricklefs 2014, 143). Området där de återfinns har distinkta årstider och på vintern är medeltemperaturen ca 6-7 OC, temperaturer ner till 0O C har registrerats vintertid. Sommartid är medeltemperaturen ca 25-26 OC, med högsta temperaturer runt 42-43 OC (Australian Government, Bureau of Meteorology).
Habitatval
På våren återfanns djuren i studien till största delen i klippiga områden och i buskvegetation. En större andel honor tillbringade våren i klippiga områden än hanar. Under våren var stenig och öppen mark det mikrohabitat som ormarna föredrog. Sommartid föredrog de till stor utsträckning filtrerat skydd (Slip & Shine 1988d).
På sommaren och hösten spenderades den största delen av tiden i mänskligt påverkade miljöer, de återfanns i odlingar och betesmarker. Områden runt gårdar och hus är prefererade habitat under sommaren och hösten. En skillnad i habitatval ses mellan könen, honorna föredrar klippiga områden och buskvegetation till lika stor utsträckning som mänskligt påverkade områden. Hanarna föredrar till större utsträckning mänskligt påverkade områden under denna tid (Slip & Shine 1988c).
Hannarna föredrar skogslandskap i större utsträckning än honorna under hela året, men främst på våren och på vintern. Av honorna övervintrade 82 procent i klippiga områden medan hanarna övervintrade i klippiga områden, 62 procent, och i skogsmiljöer, 27 procent (Slip & Shine 1988d).
Under hösten är filtrerat skydd och öppen mark de mest populära mikrohabitaten.
På vintern var igen stenigt habitat den prefererade platsen att ligga på (Slip & Shine 1988d).
Termoregulering
Studier gjorda på 18 stycken diamantpyton i Australien, varav sex honor och tolv hanar, visade på ett relativt konsekvent mönster i termoregulering. En solningsperiod per dygn observerades vid studien på vilda diamantpyton. Ormarna solade tills en kroppstemperatur på 28-30 grader uppnåddes. Oftast kunde beteende gällande förflyttning fram och tillbaka för solexponering för termoregulering inte observeras efter den första solningsperioden. Undantaget ormar som förflyttade sig en längre sträcka, dessa kunde sola en kort stund (ca 30 min) innan de intog en ny stillaliggande position. Värmeförluster minskades istället till störst del av kroppsposition och val av mikrohabitat hos de studerade ormarna (Slip & Shine 1988a).
Ormarnas kroppstemperatur steg snabbt från klockan 10:00 fram till en prefererad temperatur på 28-30 grader uppnåddes, den uppnåddes som regel mellan klockan 14:00-18:00 för att sedan sjunka gradvis resten utav dygnet. Den aktiva solningsperioden uppgick mellan en till en och en halv timme och varierar lite beroende på årstid, med en längre solningsperiod på sommaren än på vintern.
En högre medelkroppstemperatur observerades på sommaren än på vintern, vilket indikerar ett lägre krav på metabolisk hastighet under den kallare tiden på året. Inget tillförlitlig temperaturdata kunde samlas in på vinter vid midnatt, men pulsintervallen på ormarna indikerade en kroppstemperatur på under 15 grader nattetid (Slip & Shine 1988b). En låg medelkroppstemperatur på natten vintertid 12,9 +(-) 1,07 CO med en relativt hög medelkroppstemperatur på dagen 26,4 +(-) 4,57 C0 indikerar att ormarna termoregulerar genom solning även vintertid om tillfälle ges. Medelkroppstemperaturer hos aktiva boida ormar faller oftast inom 30-38 CO medan diamantpytons medelkroppstemperatur vid aktivitet ligger något lägre, medel temperatur 27,7 CO med en spridning på 16,8-35,3 CO (Slip & Shine 1988a).
Bytespreferenser
Diamantpyton är som adult en nattlig bakhållsjägare som ofta ligger på lur under växtlighet längst med djurstigar. Adulta diamantpyton äter helst mammalier, (86 procent av de studerade ormarnas föda bestod av mammalier), i synnerhet (Rattus fuscipes) och (Rattus rattus).
Juvenila ormar gjorde födosök mer aktivt under dagarna och föredrog smågnagare och ödlor, 69 procent och 23 procent, respektive (Slip & Shine 1988b). Bytesdjuren som ormarna tog under studien var till största delen nattaktiva mammalier.
En hög andel ormar (74 %) hade nyligen ätit när de fångades under sommaren. Ingen orm som fångades under vintermånaderna juni, juli och augusti hade nyligen ätit. Hos hanar med storlek >150 cm återfanns endast bytesdjur i magen under månaderna december, januari, februari, mars och april vilka är sommar och höst månaderna i deras utbredningsområde. Juvenila individer och honor av diamantpyton var mer benägna att äta tidigare på våren än vuxna hanar (Slip & Shine 1988b).
Reproduktion
Vilda diamantpyton blir könsmogna vid en längd på ca 150 cm (Slip & Shine 1988c). Under parningssäsongen, som är belägen på våren från slutet av september till början på november, så håller hanarna sig nära honan och kan tillbringa upp till åtta veckor tillsammans med henne. Upp till sex hanar observerades runt en hona och honorna parade sig ofta med fler hanar om det fanns fler hanar närvarande. De solade och tillbringade tid i gömslen tillsammans under parningssäsongen. Ingen hanlig aggression kunde observeras under parningstiden (Slip & Shine 1988c).
Diamantpyton lägger ägg och kullstorleken är positivt korrelerad till storleken på honan. 9-54 ägg läggs i slutet av december till början på januari. Honorna inkuberar äggen som vanligtvis lades i bon av löv och förna (Slip & Shine 1988c).
Under parningstiden förlorade honorna upp till 44 % av sin kroppsvikt, varav två tredjedelar av förlusten tillskrevs ägg och fosterbildning. En tredjedel tillskrevs dels till förhöjd metabolisk aktivitet under inkubationen, och dels till förlorade mattillfällen under tiden för inkubationen. Endast sju av de 22 adulta honorna var tillbaka till sin startvikt under sommaren och det är troligt att vilda diamantpyton endast förökar sig vart tredje år (Slip & Shine 1988c).
Referenser
Australian Government, Bureau of Meteorology http://www.bom.gov.au/index.php
Ricklefs, R. E., & Relyea, R. (2014). Ecology: The economy of nature. WH Freeman.
Slip, D. J., & Shine, R. Thermoregulation of Free-ranging Diamond Pythons, (1988a) Morelia spilota (Serpentes, Boidae). Copeia, Vol. 1988, No. 4, Dec. 28, pp. 984-995. American Society of Ichthyologists and Herpetologists (ASIH)
Slip, D. J., & Shine, R. (1988b). Feeding habits of the diamond python, Morelia s. spilota: Ambush Predation By a Boid Snake. Journal of Herpetology, Vol. 22, Nr. 3, pp. 323-330
Slip, D. J., & Shine, R. (1988c). The reproductive biology and mating system of diamond pythons, Morelia spilota (Serpentes: Boidae). Herpetologica, 396-404.
Slip, D. J., & Shine, R. (1988d). Habitat use, movements and activity patterns of free-ranging diamond python`s Morelia spilota spilota (Serpentes:Boidae): a radio telemetric study. Aust. Wildl. Res,. 15, 515-31. Zoology department A08, The University of Sidney N.S.W, Australia.
Artikel skriven av: 
Kunde inte slutföra åtgärden eftersom du har blivit utloggad.