Av Anders Larsson

Att hitta reptiler och groddjur i naturen är något som jag i unga dagar spenderade väldigt mycket tid på och är ett intresse som jag nu under senare år börjat återväcka. I samband med semestrar i andra länder har intresset dessutom blivit ännu starkare eftersom man kan hitta arter som man kanske aldrig sett tidigare, eller som man enbart sett i terrariesammanhang.

Detta har medfört att det är obligatoriskt när jag och min flickvän kollar efter potentiella resmål, att även läsa igenom en lista över inhemska herptiler i landet för att se vad man faktiskt kan hitta. Förra året (2015) bestämde vi oss för att åka till Kuba i två veckor. På Kuba finns det ett antal olika arter av grodor, ödlor och ormar. Det saknas dock giftormar, vilket för mig var ganska positivt med tanke på min begränsade erfarenhet vad gäller fältherpande, framför allt utanför Sverige.

Efter en tretton timmar lång flygresa från Arlanda landade vi i Varadero, Kuba, där det hade regnat ganska kraftigt trots att regnperioden var över. Vi kom till hotellet, satte ner väskorna och pustade ut. Blicken fördes sedan till golvet där det låg en liten grå klump. Det var en kubansk trädgroda (Osteopilus septentrionalis) som satt och titta förvånande på oss, och jag utbrast att vi helt klart hade hamnat rätt! Fram med kameran och vi plåtade vår första art på Kuba.

Grodan släppte vi sedan ut, men den höll till vid vår dörr bakom en lampa ytterligare ett par dagar innan den försvann.

När det började mörkna så hittade vi vårat andra fynd, dock inte så unikt utan säkert något som flera sett när de varit utomlands; ett gäng husgeckos (Hemidactylus frenatus).

Dagarna efter, då vädret var bättre, började man se mer ödlor lite varstans. Bruna anolisar (Anolis sagrei) fanns precis överallt och var relativt oskygga.

Några lite större ödlor som man kunde se på hotellområdet var nordlig rullsvansödla (Leiocephalus carinatus), där de satt ute på stenar och solade i värmen.

De var dock betydligt mer skygga, och kom man för nära så kilade de ner bland stenar och hålor. De rullade även ihop deras svans (vilket såklart gett dem deras namn) och sprang lite komiskt bredbenta när de ville undan.
Det var inte ovanligt att enbart se ett litet huvud sticka upp ur hålor och stenar heller.

Vi hade fått veta att det låg ett naturreservat en bit bort från vårt hotell, och tanken var att vi skulle ta en ordentlig promenad och gå till naturreservatet längst med stranden. Det visade sig dock vara en ganska dålig idé och vi hittade aldrig dit första dagen. Däremot lyckades vi hitta en ödla av arten Leiocephalus raviceps, eller "Bayoya de playa" som de heter på spanska.

När vi till slut hittade till naturreservatet fick vi syn på en annan rullsvansödla, relativt likt den som fanns längst stranden. Den endemiska Bayoyan, Leiocephalus cubensis.

Dessa ödlor var relativt tacksamma att fota då de, när de blir skrämda, springer en kort bit för att sedan ringla med svansen och stå still. Detta gör att man dels lätt får syn på dom, och att man har gott om tid att ta ett par bilder. Man kunde dessutom komma ganska nära utan att de sprang iväg.

Efter att vi gått omkring i naturreservatet en stund fick Frida för sig att hon såg en blåsvansad ödla springa omkring, något som jag missade. Därför antog jag såklart att det enbart var hennes fantasi som låg bakom och att det var en vanlig bayoya eller anolis som såg annorlunda ut i ljuset.

Efter vi hållit oss några dagar runt i Varadero, åkte vi på en utflykt ner mot staden Cienfuegos och vattenfallet El Nicho där vi badade i en kall naturlig källa.

Vi såg även en brun liten orm som slank ur nyporna på mig, så vi har varken en bild eller vet vilken art det rörde sig om.

Efter vi ätit lite i Cienfuegos, åkte vi vidare till Trinidad, där vi sov en natt hos en familj som hyrde ut ett rum.
Trinidad känns mer genuint kubanskt gentemot Varadero som enbart är en ren turistort. Även om det var en del turistaktiga butiker och liknande i Trinidad så kom man snabbt ifrån det om man gick en bit. Det blev inte så mycket herptil-letande inne i staden, även om vi såg en del av de ödlor vi redan sett hemma på hotellet.

När vi kommit hem till Varadero igen så begav jag mig själv till naturreservatet och fick syn på något prasslande bland löven. Blåsvansen kom inte från Fridas fantasi, utan var en "Arrastrapanza" (Ameiva auberi).

De var betydligt svårare att fota, då de sällan stod still utan gick mer eller mindre omkring och bökade bland löven som små grisar. När de blev rädda rörde de sig dessutom ganska fort in bland växtlighet och gömställen.

Anolisar är en grupp ödlor som det finns mängder med olika arter av och på Kuba finns det mer än 70 olika Anolis-arter. Utöver de vanliga bruna anolisarna som fanns precis överallt hittade vi en som jag misstänker är Anolis homolechis. Till skillnad mot de bruna anolisarna (Anolis sagrei), så är dröglappen helvit hos A.homolechis samt att svansen är högre med en kam.

De flesta anolisarterna är relativt små, men en av de större är Riddaranolisen (Anolis equestris) som jag ofta gick och spejade efter. Vid ingången till naturreservatet stod det en guide, och jag passade på att fråga om han hade några tips på var jag kunde se riddaranolisarna någonstans. Han nämnde att de ibland kan sitta i taket vid ingången till naturreservatet och visst satt där en när vi tittade uppåt. Förvisso inte så färggrann som de kan vara, men bättre än inget.

Även om vi hittade en hel del arter i naturreservatet fanns det gott om ödlor nära hotellområdet. Utöver de bruna anolisarna så såg vi även gröna kubanska anolisar (Anolis porcatus) som smälte bra in bland växtligheten. Dessa anolisar är nära besläktade med den vanliga gröna anolisen (Anolis carolinensis) och var tidigare klassificerad som en underart.

Slutligen besökte vi även en krokodilfarm i Guama, där vi bland annat fick se en trött leguan (Cyclura nubila)

inhemska sötvattensköldpaddor (Trachemys decussata)

och, såklart, krokodiler i diverse storlekar.

Vi trodde vi hade sett de arterna vi skulle ha möjlighet att se, men från ingenstans hade vi ytterliggare en liten besökare vid vårat hotellrum. En (Sphaerodactylus elegans) kom sakta krypandes längst golvet.

Som vuxna är de kanske inte de allra finaste ödlorna, men som ungdjur har de en helt annan färgteckning.

Vi hittade med andra ord ett gäng olika arter. Lite ont om ormar och vi såg inte så mycket groddjur även om jag pratade med en del andra som hittade både mindre snokar och den kubanska boan.
Kuba är helt klart ett resmål som kan rekommenderas, och vi åker gärna dit igen.