Av Leif G. Westrin

Sveriges grodor av släktet Rana delas generellt upp i brun och gröngrodor. De bruna arterna är vanlig groda (Rana temporaria), åkergroda (Rana arvalis) och långbensgroda (Rana dalmatina). De gröna arterna är gölgroda (Rana lessonae) och ätlig groda (Rana esculenta).

Den ätliga grodan vilken jag kommer att beröra i denna artikel anses som en hybridform mellan de två när-stående arterna; gölgroda (Rana lessonae) och sjögrodan (Rana ridibunda) som har en mer östlig utbredning och inte förekommer i Sverige. De gröna grodorna har nu döpts om till Pelophylax men vi håller oss till det gamla mer välklingande namnet i denna artikel. Den ätliga grodan återfinns i nutid främst i Skåne och lär finnas på några få spridda lokaler i Småland och Östergötland. Gölgrodan förekommer på ett antal lokaler efter norra Upplandskusten och dessa är därmed Stockholms närmaste lokaler för gröngroda i recent tid. Upplandslokalerna är noga studerade av ett flertal forskare bland annat Per Sjögren och herpetologiska föreningar har årligen exkursion till dessa lokaler för att där få ynnesten att se gröna grodor och lyssna till dess kväk i lövsprickningens tid.

Mindre känt är att det i Stockholmsområdet existerat ett par vitala (livskraftiga) lokaler för ätlig groda i närtid som nu är utgångna på grund av mänsklig påverkan, vilket är att beklaga, mer om detta kommer att belysas längre fram.

Historik

I början av sextiotalet nådde ryktet mig att "en grön groda" infångats i närheten av Stockholm och funnits till salu på Gröndals Zoo- en dåtida zoobutik och enligt ägaren infångad vid Mörtviken, en vik till Mälaren av skolpojkar. Skeptiskt avfärdade jag det som ännu ett rykte om "gröna grodor" som vanligt florerade varje vår och underlät tyvärr att undersöka saken närmare.

Ett par år senare då jag telefonledes talade med Olle Rosenqvist ? ägare av Stockholms Terrarium, vid denna tid beläget på Fleminggatan ? meddelade han mig att gröna grodor hade infångats i Stockholms när-het och lämnats in till terrariet med resultatet att jag omedelbart lät mig transporteras via tunnelbanan till Fleminggatan. Väl inne på terrariet kunde jag själv konstatera att det verkligen var gröna grodor som in-fångats.

I ett akvarium med gammal vass och vattenväxter utifrån, halvfullt med vatten och med en korkskiva som landdel låg ett antal klart gröna grodor med en vackert gul rygglinje. Exalterat frågade jag Olle var de fång-ats och han såg först bara hemlig ut men berättade senare att de hade infångats på Kungshatt, en ö i sjön Mälaren som enligt honom var mycket svår att besöka utan egen båt. Olle artbestämde de kraftiga gröna grodorna till ätlig groda (Rana esculenta. L) med hjälp av sitt rikliga privata bibliotek på Stockholms Ter-rarium.

Det skulle sedan dröja ett flertal år innan jag skulle få förnyad kontakt med denna art. Året var 1973 och det var i månaden maj och mitt i lövsprickningen då min gamle vän, den kände terrarie och amfibieexper-ten Bernt Nilsson sin vana trogen tog sin morgonpromenad för att slaghåva insekter till sina terrariedjur på de då frodiga och insektsrika ängarna kring sjön Judarn. Han upptäckte då en grön groda som satt och so-lade sig vid kanten av ett dike utmynnande i sjön som är belägen norr om huvudstaden vid Åkeshov. Han såg med sina vana ögon att det var en ätlig groda och informerade mig om sitt fynd samma dag då han sin vana trogen kom in på terrariet för att prata bort en stund. Olle blev eld och lågor och sade entusiastiskt; Här skall ordnas en expedition, jag vet ett ställe i Mälaren där arten finns och jag har en vän med båt!

Kungshatt

Äntligen skulle gåtan med grodorna på Kungshatt få en lösning. Efter att Olle ringt sin båtvän var saken avgjord. Undertecknad, Olle och min dåtida flickvän Margita Lensing fick en uppfriskande båtfärd följande helg. Att lägga till vid ön visade sig inte vara lätt då stranden brant stupar ned i sjön. Men vi fann till slut en ankarplats på öns sydsida och vi kunde där landstiga. Vi fann en stig och vi sökte oss mot det inre av ön, vi passerade rester av öns gamla tegelbruk där ett flertal skogsödlor observerades. Efter att vi promenerat ytterligare en bit och marken planat ut hörde vi ljudet av grodor genombryta kören av trastar, lövsångare och bofinkar, vilket ökade vår iver att komma fram. Vi följde ljudet och var strax framme, en underbar syn mötte oss.

En perfekt liten vacker damm omgärdad med sälg och hassel med klart öppet vatten och endast spridda ruggar av säv och med nate flytande på ytan. Dess strandkant bestod av glest bevuxen lera vi fann snart att det fanns fler dammar av samma typ då vi entusiastiskt genomsökte terrängen. Att det var det gamla tegelbrukets lertäkter som bildat dessa dammar fick jag veta långt senare (Kurt Elmqvist muntl. medd.03.)

Vädret var perfekt, solen sken, det var varmt då det var i mitten av Maj. Grodorna kväkte från alla håll i dammarna vilket var till stor hjälp för oss att lokalisera öns dammar. Vi stannade på ön hela dagen och fotograferade det vi såg, det var som att ha förflyttats till betydligt sydligare nejder. Ett flertal ungdjur observerades och de vuxna hanarna visade sig lätta att locka till sig genom härmning. En hane infångades och blev fotograferad för att sedan återbördas till friheten. I en av dammarna huserade ett par av svarthakedopping (Podiceps auritus), en ovanlig fågel, även dammruda (Carassius carassius ) observerades i det klara vattnet.

Vid ett senare tillfälle (1975) också då i maj hyrde jag och Peter Ekblom SHF en kanot vid Mälarhöjdsbadet och paddlade vådligt över farleden till Kungshatt där vi drog upp och gömde kanoten. Det var en varm dag och vi hittade snart stigen upp till dammarna för att mötas av den månghövdade grodkören. Vi förtärde där vår medhavda matsäck vid dammkanten, Peter exalterad av denna naturupplevelse visade sig vara en virtuos gällande grodhärmning med inlevelse och hade snart samlat på sig ett flertal ilskna kväkande hanar vilka lätt kunde fotograferas.

Dagen förflöt med solning och grodskådning, vi noterade till vår belåtenhet att doppingparet fortfarande fanns kvar i sin damm. Ett oförglömligt störningsmoment i denna idyll var då två studenter dök upp med håvar i händerna, det visade sig att de tänkt ordna "billiga" försöksdjur till ett experiment. Jag ifrågasatte det olämpliga med detta beteende och den ene vilken jag träffat tidigare i ett annat sammanhang informerade mig med tydligt klassrelaterad snorkighet; Att han minsann kunde fånga hur många grodor han ville efter som han sade: Fridlysningen inte gällde fångst för universitetets räkning i Stockholms Län. Då? tröttnade jag och min vän på den meningslösa argumentationen och de fick göra en snabb och snöplig sorti från platsen med oförrättat ärende.

Då eftermiddagen kom och vi tvingades bryta upp från detta grodparadis fann vi till vår outsägliga lättnad att kanoten fanns kvar i sitt gömsle, återpaddlingen till Mälarhöjdsbadet var problemfri trots de soltrötta musklerna i våra armar.

Judarn

Efter Olles och min exkursion till Kungshatt var det dags att kontrollera Bernt Nilssons fynd. Jag och Margita åkte ut till Åkeshov följande helg och fann snart diket vid sjön efter Bernts precisa anvisningar. Nu var det spännande, jag smög efter dikeskanten och där var den! En årsunge, vackert grön som solade sig i vattenbrynet och den dök snabbt ner i vattnet då jag närmade mig. Då jag stannade och lyssnade kunde jag höra grodkören utifrån sjön.

Jag vadade ut i ett myggrikt alkärr som är beläget vid sjöns sydsida, det blev en plumsande färd över gungflyn och gyttja innan jag kom fram till vattenbrynet, nu duktigt myggbiten. Efter en stunds tyst väntan på plats ute vid vattnet började grodorna åter kväka runt omkring mig. De kunde sedan lätt lockas in på fotograferingsavstånd genom härmning. Efter detta oförglömliga besök vid Judarn skulle det bli flera. Personligen besökte jag lokalen ett flertal gånger varje vår för att njuta av grodkören, Judarn blev en omtyckt lokal att besöka för Stockholms Herpetologiska Förening och föreningen Reptilia som var en livaktig lokal herpetologisk förening från Stockholms södra förorter på 80talet.

Hur gröngrodorna kom till lokalerna och deras ursprung.

Kungshatts och Judarns gröngrodors ursprung är en fråga som vållat mången huvudbry men med lite detektivarbete där jag har fått hjälp av mina vänner kan äntligen dimmorna skingras. Början av det gyllende sextiotalet, närmare bestämt sommaren 1962 fick en herr Rolf Ullberg en sändning grodor från sin vän, den välkände herpetologen och reptiluppfödaren Bert Langerwerf (Kurt Elmqvist. muntl. medd.03) i Holland vilka infångats i Waspik, Holland.*

Ullberg (1963) berör denna utplantering på en icke namngiven mälarö i tidskriften Akvariet 1963 där han omtalar hur han planterade ut ett femtiotal exemplar av Ätlig Groda härrörande från Waspik på ön. Huruvida Judarns gröngrodor härstammar från samma källa har inte kommit till någon klarhet men sannolikheten är stor att även denna population är från samma källa. Exemplaret från Mörtviken är med största sannolikhet resultatet av naturlig spridning från den förhållandevis närbelägna Kungshatt.

Utdöendet, slutet på en epok.

Vid ett flertal exkursioner till Kungshatt i senare tid (Mikael Norström med flera) har inga grodor observerats och biotopen har förändrats genom igenväxning och skuggning. Den sista mig kända observationen av ätlig Groda på Kungshatt gjordes av Kurt Elmqvist och Mikael Norström vid en exkursion den 4/8 1983. Vid Mikael Norströms senaste besök på lokalen visade det sig svårt att lokalisera dammarna pga igenväxning uttorkning av de forna lertäkterna. Igenväxning med bladvass och kaveldun på grund av kvävenedfall är tyvärr ett accelererande problem i nutid (Per Gulve Sjögren. Muntl medd.) Med stor sannolikhet är bara att konstatera att grodorna dött ut.

Populationen kunde ha räddats genom aktiv biotopvård t.ex. nedhuggning av skymmande träd och vassrensning i dammarna. Sjön Judarns population av ätlig grodas utdöendes orsak är sannolikt orsakad av en utplantering av signalkräfta (Pacifastacus leniusculus) i Judarn (Kurt Elmqvist pers. medd). Kräftinplanteringen verkar ha starkt decimerat övriga groddjur inklusive stor vattensalamander (Triturus cristatus) utom vanlig padda (Bufo bufo) som är skyddad från predation genom sin giftighet.

Då Judarnområdet är ett naturreservat finner jag det obegripligt hur tillstånd för kräftisättning kunnat ges om det nu är en legal inplantering av signalkräfta som verkställts. De sista personer som hade ynnesten att lyssna till grodsången var Thomas Rådestad och Mikael Lundberg m.fl. vid föreningen Reptilias årliga gröngrodeexkursion den 4/6,1986 till Judarn. En vacker epok har gått i graven ? de gröna grodornas kör har tystnat för alltid, mänsklig initiativförmåga förde dem till dessa lokaler, mänsklig dumhet lät dess sydliga röster försvinna in i tomheten.

Rana esculenta in memoriam.

Tackord

Jag vill varmt tacka Kurt Elmqvist och Mikael Lundberg för ovärderlig hjälp i mitt "detektivarbete" gällande dessa grodors ursprung och Mikael Norström, Alexander Westerström och Richard Wahlgren för kritiskt läsande av manuskript och kommentarer. Jag vill även tacka Per Gulve Sjögren för givande samtal om gröngrodor och om små populationers utdöende. Postumt vill jag tacka Olle Rosenqvist för hjälp och visat intresse.

Referenser

• Sjögren, P. (1989): Orsaker till små populationers utdöende: Metapopulationsdynamik hos gölgrodan och andra arter., Naturvårdsverket, Rapport 3686. 1-44
• Ullberg, R. (1963): Ätliga grodan., Tidskriften Akvariet, Göteborg. 37(3): 44-45 Göteborg.