Vintern närmar sig obevekligt nu och vi ställs inför faktum att det är dags för övervintring för våra terrariedjur. Kräl och groddjur härstammande från jordens tempererade zoner har på grund av istidernas fluktuationer mellan glacialer och interglacialer tvingats att utveckla unika egenskaper för överlevnad. Vid kallare perioder (glacialer) har djuren haft två alternativ: anpassa sig eller dö då klimatet blivit kallare. Vid interglacialer (varmare perioder) som vi lever i slutet av just nu, kunde arterna expandera och inta förlorat territorium då isen drog sig tillbaka. Arterna har på grund av denna klimatiska stress anpassat sig till sin bistra verklighet. Att gå i dvala under årets kallare period blev då en ytterst värdefull egenskap som skrevs in i djurens DNA på de arter som kunde anpassa sig och överleva.
Mina huggormssnokar (Natrix maura) i sin övervintringsbox.
Metodiken att övervintra terrariedjur har inte förändrats mycket i sak sedan jag första gången skrev om ämnet på sjuttiotalet i Sveriges Herpetologiska Riksförenings publikation Snoken men med åren har praxis utvecklats då terrariedjuren nu funnits i ett antal generationer i våra terrarier. I princip finns det två metoder: Att övervintra djuret i sluten box i svalt utrymme typ kylskåp eller att kyla ner djuret i dess eget terrarium. Enligt min erfarenhet är den bästa metoden att övervintra djuret i terrariet, då brukar mortaliteten bli försumbar. Att övervintra djuren i kylskåp innebär tyvärr högre risker för djuret om man inte är uppmärksam och gör rätt från början. Innan djuren kan gå i dvala måste deras tarmsystem tömmas, vilket kan ta ett par veckor, personligen brukar jag upphöra med matningen någon månad före nedkylningsdatum som för min del brukar infinna sig i början av december (Lucia!) ofta har djuret då självmant slutat äta. En del av mina bekanta brukar bada sina djur i ljummet vatten före dvalan för att få dem att tömma tarmen i badet, för sköldpaddor kan det varmt rekommenderas. Vid övervintring i kylskåp kan med fördel en plastbox med nödvändiga lufthål användas, Det som är den största risken för djuren vid övervintring är i första hand uttorkning och i andra hand temperaturen. För att undvika uttorkning kan man beströ boxens botten med fuktig vermiculit och sedan skära till en passande skiva i frigolit som man perforerar med små hål, denna skiva avskärmar djuren från den blöta vermiculiten och kan beströs med ett tunt lager med aspspån eller krossad tallbark och en bit mossa för djuren att krypa ner i så att djuret slipper ligga platt på frigoliten (se gärna min tidigare artikel i Snoken). En liten vattenskål med friskt kallt vatten rekommenderas i boxen då många djur faktiskt dricker under viloperioden.
Övervintrar du dina djur i terrarium är det betydligt enklare då är det bara att släcka och låta temperaturen sjunka i lokalen (en del arter mår väl av att terrarielampan får lysa ett par timmar varje dag t.ex. dvärgskallerormar (Sistrurus miliarus) Se till att vattenskålarna alltid är fyllda med friskt vatten och duscha terrarierna dagligen då detta förhindrar uttorkning.
Temperaturer då? För de flesta djur från tempererade områden som majsormar, sandviperor mm. är en övervintringstemperatur mellan +5-+10C lagom. För speciellt anpassade djur som vår huggorm Vipera berus gäller andra temperaturer (lägre) och betydligt fuktigare. Ett par månader i dvala räcker för de flesta arterna, själv låter jag mina djur gå ner runt Lucia-helgen i december och planeras gå upp i slutet av februari då ljuset börjar återvända igen. När djuren vaknat får de inte matas de första två veckorna utan bara tilllåtas dricka, duscha djuren ofta denna period så att djurens vätskebalans återställs. Den första måltiden skall alltid vara liten för att inte belasta matsmältningssystemet för mycket, en vecka efter detta är det bara att mata som vanligt ty nu är vårens, ljusets och parningarnas tid inne för våra skyddslingar även om vinden viner snålkallt, snön faller ute i februarinatten och det fortfarande är ett antal långa och sega veckor innan våren äntligen kommer även för oss frusna nordbor.
Originalartikeln publicerades i tidskriften Berus #6