År 2011 närmar sig obevekligt sitt slut och i skrivande stund är vårt land infruset sedan månader. Det är kallt och mörkt och jag likt er alla längtar efter varmare tider. Jag längtar till våren som är ett par månader bort på andra sidan Nyår och skriver här för er infrusna om ett par av förra vårens höjdpunkter för mig.
Vårens första huggorm är alltid ett lika efterlängtat vårtecken.
Den gamla jordkällaren
Våren 2010 var sen, mars var iskall med snö och snön började smälta bort först i mitten av april här i stockholmstrakten. Jag hittade den första framkomna huggormen vid Ågestasjön den 22:a mars som var en solig dag med en envis iskall vind från norr. En förfallen gammal jordkällare har tjänat traktens huggormar och snokar väl under årens lopp och även denna vinter som gått. Snön på jordkällaren hade börjat smälta och i fjolårsgräset låg årets första huggorm som den första budbäraren att våren nu äntligen var på väg. Stående på kullen såg jag en flock tofsvipor hasta mot norr och en flock starar provianterade ljudligt på ängens få nakna gräsplättar som just motvilligt smultit fram. Den igenkännande lyckan infann sig och uppfyllde mitt gamla bröst; våren var nu äntligen åter igen på väg. För oss svenskar har våren en speciell innebörd: En obeskrivlig lyckokänsla att ha överlevt ännu en kall och vidrig vinter som gått till sitt slut och att varmare tider väntar.
"Träskhuggorm"
Härligt grönskande ängar låg framför oss.
Sverige har begåvats med som de flesta nog vet endast tre ormarter varav två är vanliga och en är tämligen sällsynt. Den vanliga snoken Natrix n. natrix och huggormen Vipera b. berus är mycket vanliga där miljön är lämplig för reptiler och den värmeälskande hasselsnoken Coronella austriaca är begränsad till endast för arten klimatiskt gynnsamma lokaler.
Våren brukar jag och mina vänner intensivt utnyttja för fältherpetologi och naturfotografering. Runt Stockholm finns ett flertal lokaler med gott om speciellt huggormar. Södertörn beläget söder om Stockholm har en kuperad terräng med gott om sjöar med syd sluttande branta stränder med steniga förkastningsbranter och gamla ängsmarker veritabla huggormsparadis.
Ett av dessa huggormsparadis finns i den södra delen av Nackareservatet söder om Stockholm. Lokalen består av ett par vackra ängar med enbuskar (Juniperus) i anslutning till en sjö och en tillhörande våtmark. Dessa ängar är rika på sorkar och är med andra ord perfekta jaktmarker för huggormarna. Snokarna (Natrix) behöver ej heller sakna jakttillfällen där då den närbelägna våtmarken förser dem med ett överflöd av grodor (Rana arvalis och Rana temporaria).
"Ängens gröna kejsarinna"
Våren hade nu hunnit till mitten av maj och det var mitt i lövsprickningen då vårt fosterland är som vackrast. Jag och Alexander Westerström en gammal vän till mig och lika förälskad som jag i vår kära huggorm hade valt att tillbringa vår ledighet ute i fält. Vi vandrade genom våtmarken och en ljudmatta av sävsångarens stämmor slog emot oss avbruten av enstaka stånkanden från sothöns långt ute i den täta gula fjolårsvassen. Vi hittade till vår förvåning en huggorm som kommit väldigt fel och låg ogenerat likt en vattensnok och solade på en bädd av gammal fjolårsvass med vatten runt omkring sig mitt i träsket. Vi trängde oss igenom en ridå av nyutslagen sälg och framför oss öppnade de ljusa gröna ängarna upp sig för oss. Här bytte nu fågelsången karaktär och en kör av trastar, lövsångare och bofinkar slog emot oss från lövskogen på andra sidan ängen. Morgonen var tidig och vädret var vackert men disigt, perfekta betingelser för att leta ormar. I det av den bortgångna vinterns snö tillplattade gamla fjolårsgräset på ängen sköt nu gräset nya lysande smaragdgröna skott.
"Den gröna kejsarinnan i full parning med sin vita kejsare"
Senare efter parningen så låg hon och solade vid stigen som om ingenting hade hänt.
Vi började metodiskt söka av ängen efter huggormar. Vi behövde inte leta länge innan vi hittade en vackert kritvit nyömsad hane och den skulle snart följas av flera. Vi bytte sökområde och för omväxling letade vi hasselsnok Coronella austriaca i en bergskant nära ängen men utan resultat. Solvärmen började nu komma och vi återvände till ängen. Vi återfann den kritvita hanen men nu i sällskap med en grön! Hona. De var i full parning, en kärleksakt som i huggormens värld knappast är ett ömhetsbevis. Honan släpade hanen "över stock och sten" baklänges, ett ögonblick kröp det exalterade kärleksparet över mina fötter i gräset. Huggormar kan ha många färger men jag har aldrig tidigare i mitt liv sett någon som var grön, men hon, Ängens Gröna Kejsarinna var vackert militärgrön. Man kan bara konstatera att man inte behöver åka till Sydostasien för att finna gröna huggormar.
Sverige ÄR fantastiskt! Må våren 2011 komma snart, jag och många infrusna längtar.
Originalartikeln publicerades i tidskriften Berus #3
Artikel skriven av: 
Kunde inte slutföra åtgärden eftersom du har blivit utloggad.