Någonstans i Sverige bor en gammal god vän till mig som önskar vara anonym, orsaken till detta ämnar jag inte beröra här. Vännen är en tidigare arbetskamrat till mig på det legendariska Stockholms Terrarium och på sjuttiotalet gjorde vi även ett par minnesvärda roliga resor sydvart tillsammans. Vännen har så länge jag känt honom varit livligt intresserad av amfibier och är nästan en själv då han älskar allt som har med vatten att göra. Han har alltid närt en livsdröm och den skulle NU komma att förverkligas.

En stor sjögroda passar på trollsländor.

Vännen äger en fastighet med STOR tomt som gränsar till skogen vilket ger oanade möjligheter att skapa intressanta ting. När vi satt och pratade en sensommarkväll just i skiftet då sommaren kapitulerar för hösten över en god middag vid köksbordet framlade han sina planer för mig att han ville göra en stor damm på en solig nu trist gräsmatta och då menade han verkligen STOR damm. I dammen skulle han ha en population av ryska sjögrodor (Rana ridibunda) eller det tungvrickande nyare namnet Pelophylax ridibundus och europeiska kärrsköldpaddor (Emys orbicularis). Jag var lite skeptisk och påtalade den arbetsinsats som skulle komma att behövas typ byggandet av Cheops pyramid lite skämtsamt. Inga problem sade han, min granne har en grävare om arbetsinsatsen skulle bli mig övermäktig. Min vän är vilket jag lärt mig den envisaste människa jag känner, han ger sig aldrig vare sig han har rätt eller fel "som en bagge i en gärdesgård" vilket min framlidna mor skulle sagt. Nästföjande vecka påbörjade han grävandet och... grävde gjorde han dag och natt, själv.

Det Stora Gummit.

Många veckor senare då sommaren gått över till höst och jag besökte honom möttes jag av för en sann herpetolog underbar syn: Den trista gräsmattan hade nu förvandlats till en jättelik krater, det var som om en fet bomb hade briserat där, det var ett djupt hål ända ner till berggrunden med enorma jordvallar uppkastade runt. Jag frågade om han "mutat grannen" Oonej sade han, med en bagges envishet hade han grävt kratern själv, jag var klart imponerad. Vid sillmiddagen på kvällen med hemodlad färskpotatis och gräslök från i våras talade han om att han beställt en gummiduk storlek "typ fotbollsplan" från en firma för att klä den kommande dammens botten med. Jag erbjöd mig att hjälpa till med utläggandet av gummit på dammens botten när det levererades nästföljande vecka.

Gummit kom och levererades i trädgården med lastbil och elefantkran, den tunga rullen var enorm och låg som fastsugen i gräsmattan. Med en nästan övermänsklig kraftinsats lyckades vi baxa rullen fram till den kommande dammens kortsida. Dagarna före hade han ägnat åt att avlägsna alla vassa stenar mm och slutligen bestrött botten med mjuk fin sand för att ytterligare skydda gummiduken. Vi rullade nu tillsammans ut duken i dammens mitt, det gick trögt, det var "som att försöka rulla ett traktordäck med fälg upp i ett skidhopp" vilket också skedde i min barndom i Gamla Enskede. Men det är en annan historia... När duken äntligen var utrullad från kortsida till kortsida var det enkelt att vika ut den, dra den rätt över kratern och slutligen jämna ut den.

Ett närbeläget viltvatten fick bjuda på missne, nate mm.

Nu när gummit väl var på plats kunde han nu börja skapandet av inredningen i detta jättelika terrarium. Dammens kanter stenkläddes och sand och fet matjord lades på för att förbereda plantering. Dammen vattenfylldes sedan vilket tog låång tid. Vattenväxter hämtades i de närbelägna sjöarna, Ett par gamla stockar för grodor och sköldpaddor att sola sig på lades i vattnet efter att mödosamt burits ut ur skogen. Ett par korgar näckrosor sänktes ner i dammens djupaste del där de fick acklimatisera sig inför den kommande vintern. Veckan som kom ägnade han sig åt att bära och tvätta tunga stenar som han insamlat under lång tid för detta ändamål och som låg deponerad i ett av trädgårdens hörn. Stenarna placerades sedan strategiskt i och runt dammen, när detta var klart planterades alla växter runt dammen. I dammen planterades smalbladigt kaveldun, missne mm. och diverse vattenväxter lades i vattnet. En formidabel mur av korrigerad plåt med dess bas nedgrävd i jorden lät han omgärda dammen med, nu kom inte ens en orm in eller ut då han minst av allt önskade ett oanmält snokbesök där. Som "grädde på moset" byggde han ett viltstängsel runt hela dammen för att hindra rävar, älgar och rådjur att krångla. I ett par veckor fick nu vattnet i dammen mogna och vattenväxter mm anpassa sig.

En vacker vårdag ringde han mig och frågade om jag ville komma ner till honom på "sjösättning" vilket jag glatt tackade ja till. Hans ryska sjögrodor hade gödits inomhus i två år från fingernagelsstorlek till rejäla pladuskor nästan stora som en handflata på en diet av mjölmask, syrsor och pinkies och nu fått en viss rondör. Det var försommar och dags. När jag vandrar upp mot huset ser jag min vän stå bredvid en skottkärra lastad med slaktboxar varav den översta saknar lock. Ska du inte lägga på ett lock där frågar jag då jag ser ett antal stora sjögrodor på boxens botten. -Nää det behövs nog inte, de är tjocka som gamla farbröder så dom hoppar nog inte! Vi började rulla skottkärran... då välte naturligtvis översta boxen och nu blev det rabalder: De tjocka kunde verkligen hoppa, de formligen flög åt alla håll metervis. De flesta fångades av oss direkt men ett par försökte hoppa in under husgrunden. Min vän uppvisade då en förvånansvärd rörlighet trots sin begynnande rondör. Med ett hopp och en fotbollsräddning var de förrymda delinkventerna åter i skottkärran och deras färd mot dammen kunde fortsätta utan fler malörer.

Grodlastning i skottkärran.

"Sjösättningen" av grodorna gick bra och de försvann med ljudliga ploppanden och plaskande i dammens fortfarande lite grumliga vatten för att inte visa sig, vi var lite besvikna att det inte var mer som hände! Vi gick sedan upp till huset och hämtade hans tre stora kärrsköldpaddor från aquaterrariet de bott i några år i stugvärmen. Vi gick ner till dammen och släppte i dem, lite försynt, obemärkt och tyst försvann de ner i vattnet.

Vi kunde nu slappna av då den här vackra försommarkvällens arbete var över och vi gick upp till huset för att lämna djuren ifred denna deras första dag ute i det fria. Min gamle vän lagade till en läcker middag åt oss och vi firade och pratade om att "steg ett" var avklarat och att djuren äntligen "var i drickat". Vi tyckte att nog kunde de kväkt lite grand alla fall när vi släppte i dem, men vi visste inte vad som väntade. Vår kväll avlöpte trivsamt och jag åkte hem då det var vardag nästföljande dag.

Det gick några dagar in i veckan och det hade nu blivit riktigt fint sommarväder då jag får ett telefonsamtal från min vän. Han säger bara LYSSNA:.. Jag lyssnar och jag hör ett mycket högljutt kvackande och skrattande välkänt ljud. Det var ett ljud som kastade mig tillbaka i minnet till min ungdoms Jugoslavien med sina grodrika träskmarker utanför Metkovic. Urtidsljudet steg upp och ner och hördes mycket väl i luren. Han sade bara: Vad ska grannarna säga! Det går nog bra sade jag och kunde inte låta bli att skratta åt det underbara ljudet, han frågade om jag ville komma hem till honom och lyssna och jag åkte ner till honom samma kväll. När jag klev ur bilen i den varma sommarkvällen ekade nu en annan sång än vad ortens försynta koltrastar och rödhakar tidigare åstadkommit, min vän mötte mig vid grinden och sade bara: Dom slutar inte! Vi avnjöt varsin pilsner i sommarnatten och nu skrattade vi båda gott åt de tokskrattande urtidsljuden från dammen som ekade över nejden.

Rom av sjögroda

Det intensiva kväkandet pågick i några dagar och nätter till och resultatet blev massor av romklumpar i strandkanten bland de relativt nyplanterade vattenväxterna. Rommen kläcktes och mängder med yngel simmade nu överallt i dammen. När nu parningarna var avklarade lugnade de gröna grodorna ner sig och kvackade bara sporadiskt vid god väderlek.

En tidig sommarmorgon satt jag ensam och tittade vid dammen då min vän hade en lång sovmorgon efter sen hemkomst. En stol märkt: Till Fotografen hade han omtänksamt ställt fram till mitt fria förfogande. Dammens sköldpaddor kom nu fram och solade sig på stockarna när det var lugnt i trädgården och de var till en början otroligt skygga och försvann vid minsta rörelse. Jag fick sitta blickstilla och vänta till det blänkte till vid en av stockarna när deras huvuden försiktigt bröt vattenytan, efter en lång väntan kröp de slutligen upp på den gamla stocken och deras skal glänste som guld i solen ett par minuter innan de torkade och sammansmälte med underlagets gråa färg på avstånd. Grodor kröp upp och de båda olika arterna solade sig i tillfällig endräkt.

Emys är skygga solbadare

Stora gröna grodhanar bråkade högljutt i strandkanten och överflygande trollsländor orsakade otroliga jättehopp upp i luften av dammens grodor ofta med gott resultat. Inte ens getingar klarade sig undan grodornas glupskhet. Grodorna hoppade meterhögt och deras luftfärder avslutades av komiskt muntra och ljudliga plask då de buklandade på vattnet, det var klart intressant och roande där jag satt i min ensamhet den vackra sommarmorgonen.

Den varma sommaren gick över till höst och temperaturen var fortfarande dräglig, hundratals små grodungar metamorferade och hoppade runt i inhägnaden eller simmade i vattnet. Flertalet fick en kort levnad innan de hamnade i sköldpaddornas och de vuxna artfrändernas glupska omättbara magar. Men de smartaste fåtalet som hade vett att hålla sig undan överlevde och växte snabbt.

Ridibundor i väntan på varmare tider inomhus.

Min vän var förutseende nog att infånga ett antal av de redan gröna fingernagelstora ungarna för uppfödning inomhus om något drastiskt skulle hända med de vuxna individerna under vintern som närmade sig. Han hade beslutat att grodor och sköldpaddor skulle övervintra ute i dammen. Vintern kom och var tidvis kall och med barmark.

Våren följde och i april berättade han glatt att grodorna överlevt vintern då han sett flera av dem sola sig i den skarpa aprilsolen. Den sköna maj kom och det blev varmare, en dag observerade min vän två sköldpaddor i dammen . Han antog efter han gått ner till dammen i flera dagar att den tredje dött i övervintringen. Vid ett besök hos honom då vi ämnade sänkhåva löjor till hans sköldpaddor och mina huggormssnokar gick vi ner till dammen och tittade innan vi påbörjade vårt fiskafänge i den närbelägna sjön. De två kärrsköldpaddorna låg och solade sig sin gamla vana trogen på sin stock då jag såg en rörelse i vattnet och det var ingen groda, det var den tredje paddan son nu gjorde årets entré, den hade överlevt. Vårt löjfiske gick bra och min vän tog sig friheten att släppa ner ett antal levande löjor i dammen samtidigt som han matade sköldpaddorna med klippt löja som snabbt försvann.

Kärrsköldpadda-bland-näckrosblad.

Dammen har nu funnits några år och varit honom till stor tröst och glädje. Den kryllar nu av liv, grodor och sköldpaddor trivs och i år 2010 lade två av hans kärrsköldpaddor ägg i självgrävda gropar in i strandbrinken. Min vän valde att gräva upp och lägga äggen i en kläckningsmaskin, efter två månaders inkubation kläcktes äggen och tio små kärrsköldpaddor såg dagens ljus. En handsnidad skylt i trä med glödritade bokstäver har tillverkats av min vän och hänger nu över porten till inhägnaden och den lyder: PREKAMBRIUM PARK.

Nu finns den där, dammen med grodor, stora trollsländor och allt med sin vackra vattenspegel blickande mot himlen PREKAMBRIUM PARK någonstans i Sverige.

Originalartikeln publicerades i tidskriften Berus #2

Artikel skriven av: Ammo
Publicerades 2015-03-16
Visningar: 4921st