Alexander Westerström och undertecknad har under hela våren 2010 haft nöjet att när väderlek och ledighet gett oss möjlighet inventera främst huggorm (Vipera berus L.) i Stockholms omgivningar. Huggormspopulationerna runt huvudstaden hade "dippat" på grund av de senaste årens snöfria vintrar. Sträng kyla gick hårt åt de tidigare rika berus populationerna. Det av Stockholms herpetologiskt intresserade väl kända Hansta föll och en herpetologisk träffpunkt var borta. De två senaste vårarna har inventeringsresultatet varit magert där det fordom formligen kryllade av både vattensnok (Natrix n. natrix L.) och huggorm. Två till fem individer kunde nu hittas där tidigare dagsresultat kunde bli ett fyrtiotal djur eller mera, snokar oräknade.
Nackareservatet en klassisk gammal reptil och groddjurslokal, min barndoms paradis då jag växte upp i Gamla Enskede. Gamla Enskede låg ett stenkast från Nackareservatet med dess sjösystem och rika stenbranter. De klassiska lokalerna föll i vår glömska då huggorm mm letades av mig och de nya generationerna orm intresserade i "Hansta", "Södertälje och Salem" m.m. Omgivningarna runt de vackra sjöarna har alltid haft en stadig och normal tillgång på orm. På en exkursion om vädret tillåter det går det att finna alla Sveriges tre ormarter med lite tur. På sextiotalet var området oerhört snokrikt men de tiderna är sedan länge förbi sedan Hammarbystugan brann ner till grunden. Djurhållningen upphörde och dess produkt en rejäl härlig gödselstack snokarnas äggläggnings plats försvann och ersattes av för ormarnas del värdelösa golfbanor. Hammarbystugans ängar var nu ett vackert minne blott. Men fler ängar återstod dit inga golfbanor ännu hunnit som tur är.
Våren 2010 bjöd på ett omväxlande väder, vi har letat orm i helgerna med både soligt och mulet väder. Ingen helg har varit utan fynd för oss. Ömsskinn har tillvaratagits för senare DNA-analys och ormarna fotograferade vi på plats, ett vårnöje jag varmt kan rekommendera, frisk luft och motion får man dessutom på köpet.
En vacker dag i maj, den 13/5 09 hade Alexander och undertecknad tur. En kort bilfärd hade fört oss till de södra delarna av Nackareservatet och vi genomsökte gräsmarkerna på en fuktäng vår vana trogen då vi stötte på ett fynd vi aldrig sett tidigare en grön huggorm, en hona. Mycket har jag sett under årens lopp men aldrig en grön huggorm. Vår huggorm kan som bekant ha alla färger från himmelsblå till rött men grönt hade vi aldrig sett. Det här fyndet var verkligen en glad överraskning. Hon låg nerkrupen i det skyddande fjolårsgräset och exponerade sig endast delvis. Hon var definitivt grön, i det här fallet vackert militärgrön. Jag slog ett par bilder och lämnade henne sedan ifred. Dagen var bra, ett flertal andra vackra och nu nyömsade individer av berus noterades på lokalen.
När vi senare återvände till henne fann vi att en vacker silvervit hane redan funnit henne och de var i full parning.
Vi fann att det var gott om skogsödlor (Zootoca vivipara J.) eller det gamla namnet, i mitt tycke vackrare: Lacerta vivipara på lokalen, det var glädjande då de har varit ovanliga i reservatet i många år, ödlorna vårprasslade och sprang framför våra fötter då vi traskade runt i det gula fjolårsgräset. Innan golfbanorna anlades på 60-talet och förstörde allt var skogsödlor mycket vanliga i ängskanterna, nästan varje gammal stubbe i dikeskanterna beboddes av en skogsödla. Vi som var unga då brukade tävla om vem som kunde hitta vårens första huggorm eller skogsödla, cyklande på sliriga vägar eller pulsande i blötsnö, en tävling jag oftast brukade vinna.
Lyckan var fullkomlig minns jag, då man stod där i sura kängor med en skogsödla i nypan och vårsolen återigen gassade efter en vidrig sextiotalsvinter. Jag tyckte inget kunde vara vackrare än dess undersidas röda lyster som iriserade i den skarpa vårsolen, då visste man att våren återkommit och hopp om nya äventyr väntade bakom knuten.
En dag i slutet av augusti 2010 gjorde vi till vår glädje återfynd av "Den Gröna Gudinnan" och då hade hon nyss fött sina ungar. Vad må det bli av dessa barn, det återstår att se om några år.
Originalartikeln publicerades i tidskriften Berus #1