Av Leif G. Westrin

Huggormssnoken (Natrix maura L) är en av Europas tre natriciner (vattensnokar) av släktet Natrix dit vår egen vanliga snok (Natrix n, natrix L.) tillhör. Huggormssnoken är en lagom liten orm som väl passar i terrarium då den som vuxen sällan blir en meter, normalt 50-60 cm. Honorna blir kraftiga men hanarna förblir slanka och betydligt mindre likt hos den vanliga snoken. Kroppsteckningen är som namnet antyder mycket likt de europeiska huggormarna (Vipera) med oftast ett prydligt zigzag band på ryggen och mörka fläckar längs sidorna, ofta mycket dekorativa ögonfäckar likt sandödlans med en vit mittpunkt. Färgen kan variera enormt även inom samma syskonkull, de kan vara allt från blygrått till klart gula och orange färgtoner. Det finns även mycket vackra bilineataformer med två ljusa linjer vid sidan av zigzag bandet.

Huggormssnokens utbredning är sydvästra delarna av Europa från Schweiz, norra Italien över den Iberiska Halvön och de nordvästra delarna av Afrika. Den lever alltid i anslutning till vatten och är mer vattenlevande än vår vanliga snok. Den solar sig oftast i strandkanten och flyr ut i vattnet då den blir störd, dyker och kan stanna i undervattensläge mycket länge.

Infångas den breder den ut huvudet och gör det trekantigt, väser vilt, skenhugger med stängd mun och beter sig som en huggorm. Räcker inte detta sprayar den ett illaluktande sekret precis som vanliga snoken över angriparen. Födan i naturen består mest av fisk. Vissa populationer äter även mask likt deras nära släktingar, de amerikanska strumpebandssnokarna. De nykläckta ungarna äter i naturen mest mask, fisk och grodyngel. Den jagar oftast genom att ligga fastringlad i undervattensvegetation vid stranden och hugga förbipasserande fiskar med stor precision. Den kan även jaga aktivt. Förfölja och ta rörligt byte. Den föredrar oftast fisk men äter även grodor.

Min första kontakt med arten fick jag tidigt på sjuttiotalet då jag fick köpa en hona av Jan Bergman på ett SHF-möte en av mina första. Ormen var av bilineatatyp och vackert gul och den hade bara ett fel, svansen var avhuggen strax bakom anus och den var bara en finger-liknande trubbig stump. Den hade tur att den fötts till hona, hade den varit en hane hade hemipenisarna förlorats vid angreppet. Jag var dock lycklig över fyndet och skadan var läkt sedan länge. Hon fick flytta in i ett stort terrarium med en murad bassäng på St Eriksgatan 55. Något år senare fick hon en hane som kom från samma källa. Den unge Jan hade med sina föräldrar firat semester i Tunisien och fångat den där, den var vackert ockrafärgad med klart markerat zigzag på ryggen och sidorna pryddes med svarta ögonfläckar med vit mittprick.

Som kul anekdot kan omnämnas att Jan passade på att modigt obstruera det dåvarande enligt min åsikt lagvidriga importförbudet för reptiler och lyckades bära förbi tullens argusögon ett flertal två meters bitska ödlesnokar! plus min huggormssnok i byxorna.

Jag vill minnas att det även följde med en del skorpioner och annat också i kalsongerna. Den unga och entusiastiska Janne besökte mig på St. Eriksgatan tillsammans med sin reströtte far direkt från Arlanda för att överlämna ormen till mig och passade samtidigt på att förevisa mig sina jättelika och ilskna ödlesnokar som han förvarade i ett stort kuddvar.

Mina huggormssnokar och jag var inkvarterade ett par år på St. Eriksgatan tills min flickvän plötsligt "tänkte" och "fick nya idéer" och det bara var för mig och mina djur att flytta. Jag lyckades få tag på en andrahandslägenhet i Högdalen efter mycket arbete och jag flyttade in med mina terrarier. I Högdalen på Skebokvarnsvägen 112 började den sköna tiden.

Mina Natrix av alla Europas tre arter inkvarterades i ett stort sällskapsterrarium där de fritt kunde klättra, sola sig och bada i den cementerade lilla poolen. Natrix och Thamnophis är så vitt jag vet de enda undantagen från den gyllene regeln att inte ha olika arter tillsammans för den som undrar.

Jag fick mängder av ägg från samtliga mina olika europeiska vattensnokar varje sommar, som jag kläckte i den klassiska kläckaren av Sherpnertyp. Ägg av Natrix är lättskötta och tåliga, de kläcks bäst vid en temperatur på ca 27 grader. Ingen av djuren försökte hybridisera då alla hade tillgång på partners av det andra könet. Ett par av mina huggormssnokar lade dubbla kullar varje år och jag hade ett gediget jobb att föda alla dessa hungriga munnar med mask, grodungar och fiskyngel, då man på den tiden slaviskt ortodoxt försökte ge ormarna mat från naturen. Numera är det betydligt enklare att föda upp ungar av Natrix då jag lätt och med framgång kunnat vänja dem med samma mat som jag utfodrar mina unga strumpebandssnokar med. Jag börjar invänjningen med fin klippt fisk i en grund vattenskål med vatten, och senare då de äter regelbundet klipper ner små bitar av grishjärta som de girigt äter och växer då snabbt.

Jag sålde ormungarna för självkostnadspris på Stockholms Herpetologiska Förenings möten för det facila priset av femtio kronor styck, men redan då på sjuttiotalet fanns den irriterande herpetologprutaren som tyckte det var dyrt och jag svarade då: Tycker du det är dyrt? Ja men bygg en själv då, sedan skrattade jag.

Han blev då sur och hästlång i ansiktet. Men de flesta knusslade inte med få kronorna jag begärde för besväret och ormarna blev populära då de inte åt dyra möss utan lätt kunde födas med fisk och mask.

Sjuttiotalet gick mot sitt slut och mina Natrix bytte ägare och till min saknad försvann från min horisont. Åren som följde reste jag i Europa och tog hem olika huggormar och klättersnokar mm som bekant framgångsrikt föddes upp. Jag hann även med ett normalt socialt liv, att bo i villa, gifta mig och få barn som nu vuxit upp och för närvarande bor i Sydafrika, reslusten har tydligt gått i arv. På äldre dagar nu på 2000-talet efter att jag ägt och varit i kontakt med olika terrariedjur som jag funnit intressanta har jag återupptagit mitt intresse för vattensnokar. Per Sterlinger, en av mina äldre vänner mig var till stor hjälp då jag funnit en annons i Tyskland om en grupp av huggormssnokar som var till salu. Per åkte ner till den stora årliga reptilmässan i Hamm och kom upp med en påse väldoftande huggormssnok som han med varm hand överräckte till mig. Med följde även de behöriga dokument som är obligatoriska numera.

För mig var det ett glatt återseende då jag tittade ner i påsen och jag släppte ner dem i ett Westrinterrarium med vattendel där de kunde simma av sig res dofterna. Påsen fick gå ner i tvätten.

Aquaterrariet var spartanskt inrett med en landdel av mossa och grenar för ormarna att sola på, och som de dök (och gör fortfarande) från med ljudliga plumsar i vattnet då de stördes. De första åren utfodrade jag ofta ormarna med levande löjor och mört och det var kul att se dem jaga aktivt och även ligga och lurpassa på fisken under vattnet och sedan med precision hugga dem då de passerade. Ville man fånga foderfisk var en sänkhåv ett ypperligt vapen och kunde brukas i närmaste sjö. Numera utfodras mina djur med en blandning av sönderklippt fisk och grishjärta i bitar av lämplig storlek.

Den vackra huggormssnoken är ett djur som har anspråkslösa behov som lätt kan åstadkommas med enkla medel i terrariet. Som belysning och värmekälla duger en spotlight gott som belyser ormens sol plats. Ormarna klarar sig gott i övrigt i rumstemperatur.

Terrariets inredning är enkel att åstadkomma. Som bottenmaterial har jag med framgång använt alspån som jag lagt ett lager mossa över, men även annan typ av spån duger gott. Inredning i övrigt kan ske efter tycke och smak, En vacker torr gren kan rekommenderas då de gärna klättrar om de får chansen. Terrariet skall vara torrt precis som för till exempel majsorm, men bör duschas varje dag. En tillräckligt stor vattenskål som djuren kan gå ned och lägga sig i bör ej saknas. Vill man lyxa till det kan man bygga ett aquaterrarium, med en tredjedel landdel, med en glasruta fram så man kan njuta av jakten då de utfodras, med levande småfisk, förslagsvis sänk håvad i närmaste sjö. Då huggormssnoken har sin hemvist i Europa och har utvecklats här har den en högre resistens mot tiaminas, i motsats till de amerikanska strumpebandssnokarna. De kan riskfritt matas med håvad mört och löja, död eller levande. Enklast är att mata dem med sönderklippt fisk blandat med klippt grishjärta, i en grund vattenskål typ blomfat, med en skvätt pulverkalk då och då.

Den är lätt att få avkomma från, och dess ägg är lika tåliga som den vanliga snokens. Vid en temperatur av +27 grader kläcks de efter nästan 2 månaders inkubering. Ungarna vänjer sig snabbt med fin klippt fisk i ett fat med lite vatten, då de gillar bäst att hämta maten i vatten. De djur jag har, härstammar ursprungligen några generationer tillbaka från södra Spanien, och det är en smaksak om man vill övervintra dem kallt eller bara låta dem gå svalare ett tag på vintern. De trivs oavsett vad du väljer att förfara. De parar sig på våren efter övervintringen och äggen brukar läggas efter en månad. Var inte rädd att pröva något nytt. Jag har numera noterat en tendens att man är rädd att pröva andra arter än de som är vanliga i zoo handeln, och det är synd då hobbyn på sikt riskerar att utarmas, och det vore en stor förlust. Läs och lär och njut av mångfalden i hobbyn, det är mitt råd till nya som finner porten till herpetologins fantastiska värld.

Huggormssnoken är en tacksam gäst i terrariet och jag kan slutledningsvis varmt rekommendera den, det är maurorna värda, de har gett mig mycket glädje genom åren.

Originalartikeln publicerades i tidskriften Berus #1