I januari 1970 infördes förbud mot import av reptiler i Sverige. Förbudet kom som en chock för alla reptilintresserade. Inte blev det bättre av att man hävdade risken för överföring av salmonellasmitta från reptiler till människor som orsak till importförbudet, något som aldrig varit ett problem och som heller aldrig gått att belägga. Under hela 70-talet och inledningen av 80-talet, fördes hobbyn framåt i största hemlighet, för som alla vet så innebär ett förbud knappast att verksamheten upphör, nej konsekvenserna blir bara att myndigheterna helt förlorar insyn i verksamheten eftersom den "flyttar under jord", samt att man genom ett slag skaffat ett antal hundra nya lagbrytare.

Det var under mitten av 70-talet som jag stod på min yttersta topp vad gäller energi och möda som lades vid mitt herpetologiska intresse. Hela mitt stora vardagsrum i den tvåa jag hade, var belamrad med stora och små terrarier högt och lågt. Det var allt från miniatyrsmå palmhuggormsjuveniler till drygt tre meter långa pytonormar.

Jag bodde i Salem 25 km söder om Stockholm, då tillhörande Botkyrka kommun. Allt var frid och fröjd, åtminstone utåt sett. Mina grannar verkade trevliga och positiva. Särskilt den frånskilda mamman mittemot med sina två döttrar. De var inne hos mig och tittade på mina ormar då och då, ställde frågor och verkade allmänt intresserade. De bjöd på fika och verkade som sagt snälla och trevliga.

En dag ringde det på dörren och när jag öppnade stod där en man strikt klädd i vit skjorta och slips, med en dokumentportfölj under armen. Han var hälsovårdsinspektör i kommunen och han sa att det inkommit en anonym anmälan mot mig för att jag hade ormar hemma.

Vi gick in till mitt terrarierum och jag berättade vad för reptiler jag hade och hur jag säkrat terrarierna med lås och anslag på de båda dörrarna som ledde in i rummet. Han noterade allt jag sa och han kollade låsanordningar och dörrarna, både till rummet och på de stora terrarierna som hade såna. Efter kanske 20 minuter var det hela över och han sa att "det här såg ju fint ut, så jag tror inte att du får några problem".

Lättad pustade jag ut efter att mannen gått och jag trodde allt var frid och fröjd. Sedan dröjde det två veckor innan det damp ner ett brunt kuvert med kommunstämpel på. Det var ett beslut från hälsovårdsnämnden undertecknat av hälsovårdsinspektören. I beslutet stod att jag anmodas att inom 14 dagar avhysa samtliga reptiler från lägenheten, motivationen var "sanitär olägenhet av psykologisk art". Det stod också "beslutet kan ej överklagas" och att om jag inte följde anmodan skulle jag vräkas.

Vid den här tiden hade djungeltrummorna gått och jag hade fått höra en del skvaller genom kompisar. Någon av mina kompisar hade ett yngre syskon, som gick i samma klass som min grannes äldsta dotter och hon hade berättat att det fanns en aktionsgrupp i bostadsområdet vars enda mål var att se till att jag blev avhyst. Min "trevliga" granne var ledande i gruppen och ytterligare fyra eller fem frånskilda mammor i området deltog aktivt (hur sexistiskt detta än kan låta, så fanns ingen man med i gruppen).

Ytterligare en tid senare fick jag veta att det trots allt inte var den rabiata aktionsgruppen som anmält mig, de hade inte kommit så långt ännu i smidandet av sina planer, utan anmälan hade inkommit från min mammas granne som hämnd för att min lillebror skulle ha stulit grannpojkens moped. Polisen tog mopedtjuven och min bror friades från misstankar, men anmälan kvarstod.

Jag hade därmed inget val, utan tvingades flytta mina terrarier och invånarna i dessa till en källarlokal i Vårberg. Där delade jag utrymmet med min far under ungefär ett år, men med tiden blev arrangemanget ekonomiskt ohållbart. En sådan lokal är, eller var åtminstone då, mycket dyrare att hyra per kvadratmeter än en vanlig bostadslägenhet, så efter ett år flyttade jag hem alltihop i största hemlighet mycket tidigt en söndagmorgon. Den rabiata grannen hade flyttat och jag blev inte påhälsad av hälsovårdsinspektören någon mer gång. Om allt detta kunde man läsa i den lokala tidningen Söderposten i mars 1976.

Under 80-talet jobbade representanter från vår fantastiska riksförening (SHR), fram ett avtal med myndigheterna om en begränsad import av ett antal arter herptiler, som efterhand har utvecklats till den förhållandevis fria import av fångenskapsuppfödda herptiler vi har idag. Visst finns det problem, men i det stora hela har vi det ganska bra nu tycker jag, med importregler och allt fint som finns.

Artikel skriven av: peter54
Publicerades 2013-08-25
Visningar: 4916st